Jag lämnade in min tvätt i förra veckan. Tvätterskan som vi haft i ett drygt år nu sa att hon skulle komma med föregående tvätt redan nästa dag för den var klar. ”Vad bra”, sa jag. Sen glömde jag bort alltihop och blev förvånad i går när hon dök upp med tvätten. En vecka senare.
Ja, jag blev inte förvånad på grund av att en dag blev en vecka för sådant är vanligt här. Men det var ju överraskande ändå på något sätt. Tidlösheten är något man lär sig, eller man är tvungen att lära sig det. ”Vi ses klockan sju” kan lika gärna betyda klockan åtta, nio eller iallafall allt annat än klockan sju. Det måste vara någon slags inneboende demon hos thailändare att inte komma i tid, det kvittar vad det handlar om.
Men, det är jättebra! Ska man hälsa på någon så ringer du heller inte först, du bara går dit. Står de i sina underkläder och påtar i trädgården så vadå? ”Har du ätit något!?”, ropas det istället och vips sitter man och mumsar på lite godsaker och alla svenska formaliteter som att bestämma dag, klockslag och aktivitet redan månader i förväg är så långt borta att jag inte vill leta upp dem igen. De behövs inte längre.
Likadant är det med kösystem, vad är det? Stå i rad och vänta när man kan armbåga sig fram. Tänk en fredagseftermiddag en sommardag i Sverige. Du har nummer hundrafem på Systembolaget och just nu är det nummer tjugo. Utan nummer skulle det ju bli mycket roligare, folk ropar och det stökas, krossat glas på golvet, någon säljer torkad bläckfisk framför ölmontern. Tiden skulle gå bra mycket snabbare och ingen skulle bry sig om klockan var två minuter över ett eller halv två. Varför måste svenskar vara så trygga av sig?
