In i ett Swahilihus. Eller inte. Först ska du knacka på dörren tre gånger, ropa ditt ärende och sedan sätta dig ner på bänken utanför och vänta. Vänta på att någon öppnar. Bänken är bekväm. Det är bra, för du kan få vänta länge. Bredvid finns en urgröpning med vatten där du kan tvätta fötterna. Om du släpps in. Det händer om det finns en man hemma. Men om inte, så kommer dörren inte att öppnas. Däremot kommer du att höra en kvinnoröst från ”the echo chamber” – ett smalt rum med bra akustik som är placerat bredvid porten. Porten är bred. Tung. Men med en liten dörr i den stora porten. Dekoration. En del säger att det är indiskinspirerat, andra att det är arabinspirerat. I vilket fall så är det ståtliga portar.

In i huset. Sätt dig och drick vatten. Rent vatten. I tanken simmar fiskar  som äter mygglarverna så det inte odlas mygg i hemmet. Gästtoaletten är mer utsmyckad än toaletten för familjen. Upp på taket. Där finns köket. Höga trappsteg. ”Så att barnen inte ska kunna klättra upp till köket och sätta eld på hela huset.” Det är svala hus. Tjocka väggar. Svala drag från strategiskt placerade fönster. Lamu, Zanzibar, Malindi, Mombasa. Där hittar du de traditionella swahilihusen. I Lamu har en hel del av husen börjat köpas upp av fransmän och tyskar. Och jag är säker på att traditionen med att prata via ’the echo chamber’ inte kommer att leva kvar med de nya ägarna. Synd, för det ekar bra.