Favela, shantytown, slum, kåkstad. Kärt barn har många namn, och i Sydafrika är township namnet på stadsdelar där de mindre bemedlade bor. Skapade under apartheid i tvångsförflyttningarnas tid, när människor plötsligt skulle bo enligt hudfärg, är de nu segregerade områden som är oändligt vackra mitt i all misär. Afrika på en mycket kompakt yta. Hur gör man om  man som utlänning vill besöka ett township? Det är definitivt inte bara att köra in med sin egen bil – att bli ett brottsoffer är förvisso inte en garanti, men det är lätt att köra vilse om man försöker se sig omkring. Återstår då ”townshipturen”. Detta avskydda fenomen – välbärgade vita turister som åker runt i fina minibussar i Nyanga, Langa och Khayelitsha utanför Cape Town och fotograferar skjul, smuts, skräp, dörrlösa offentliga toaletter, barfota barn, getter, kor, kvinnor som tvättar för hand eller bär vatten, dagdrivande män, missbrukare och försäljare som försöker tjäna någon rand genom att sälja godis, frukt eller cigaretter. Flera av mina svarta vänner på universitetet i Stellenbosch avskyr det innerligt. ”This is not the Kruger national park” säger de, ”och vi är inte djur på zoo”.

Jag brottades med denna problematik när jag var ny i Sydafrika. Jag har alltid varit intresserad av townshipen eftersom det är så tydligt att det är där Sydafrika händer. Visst, Sydafrikas vita är intressanta och vänliga, och Cape Town city bowl är ett trevligt ställe, men en stor del av Sydafrikas befolkning är svarta och bor i township. Innan jag själv lärde känna vänner i townshipen och sedermera flyttade in i ett, var jag också på en ”townshiptur” i en fin minibuss. Mina föräldrar och syskon var på besök, jag ville så gärna visa dem det riktiga Sydafrika, eftersom det annars är lätt att förledas till att tro att Cape Town city bowl är representativt.

Vi åkte genom Nyanga, Langa och Crossroads, besökte en sangoma (traditional healer), en shebeen (informell bar dit mestadels män går, och de kvinnor som är ansedda som icke-representabla) och en kyrka. Visst var denna upplevelse en av höjdpunkterna på min familjs besök, vi kände oss välkomna och hade en bra lokal guide, men det slet i hjärtat att åka runt och ta kort på människors vardagslidande.

Jag har ingen bra lösning på problemet, men i mina diskussioner med svarta vänner om saken har jag försökt förklara att för oss som inte vet, som inte känner till fattigdom och segregation, men som vill veta för att vi är intresserade på ett mänskligt plan, vad kvarstår det för alternativ? Alla kan ju inte, likt mig, stanna kvar, flytta in i ett township, gå med i en svart kyrka och lära sig tala Xhosa.

Även om man är på en 10-dagars semester kan man ju vilja visa att man bryr sig om att se och lära sig mer om livssituationen också för de som aldrig kommer till golfbanorna och vingårdarna, inte ens till Table Mountain. Man ska heller inte glömma att av vita sydafrikaner är det ytterst få som någonsin skulle drömma om att ens sätta sin fot i ett township. Bara för den sakens skull kan det vara värt att visa att man bryr sig. Men visar man det genom att åka runt med låsta dörrar och ibland stanna och ta kort? Jag vet inte. Vad är värst? Total frånvaro eller närvaro via guidad tur? Visst är townshipturen omtvistad och den är moraliskt problematisk, men jag tycker ändå inte att man ska avstå.