Jag har sett att UD nu avråder från samtliga besök i sydafrikanska kåkstäder. Det förstår jag att de gör, och det är nödvändigt. Även om situationen har stabiliserats på många håll är det fortfarande oroligt, och tusentals amakwerekwere (”utlänningar”) har inte kunnat återvända till sina hem. I många fall kommer de inte att kunna återvända alls, och har börjat resa hem till sina hemländer – Mali, Rwanda, Somalia, Kongo, Zimbabwe – diversiteten i Sydafrikas townships är enorm. I ett hjärtskärande TV-inslag visades en ung man från Mozambique som förlorat sex familjemedlemmar i våldet och nu inte ville något mer i livet än att få begrava sina kära i hemlandet, fast hur det skulle gå till visste han inte.
Vi fick just ett kort besök av en kompis som har jobbat volontärt hela dagen med hjälpinsatserna till flyktingar ute i townshipen. Hon berättade att diarré nu har brutit ut bland flyktingarna i Khayelitsha, där 2500 amakwerekwere bor tillfälligt i en samlingslokal efter att har flytt sina hem i kåkstadsdelen i rädsla för repressalier. Människor bryts ner allteftersom de blir trötta och förtvivlade över att deras hem med stor sannolikhet har blivit plundrade. Ingen vet hur situationen kommer att kunna lösas på sikt.
Men mitt i allt detta skulle jag vilja sätta situationen i perspektiv. Upploppen, mördandet och plundrandet har förvisso rönt viss morbid förtjusning i kåkstäderna. TV har visat hur människor jublar längs gatorna när amakwerekwere lämnar med sitt pick och pack och hur tjoande vuxna män och kvinnor förser sig ur plundrade butiker. Men dessa känsloyttringar är, skulle jag vilja hävda, något som de flesta av townshipens invånare reagerat med avsky emot. I går besökte vi med vår volontärkamrat ett township ute i Cape Towns utkanter där the community (detta svåröversättliga ord!) har öppnat samfällighetslokalen som samlingslokal för alla de människor från övriga Afrika som inte längre vågat stanna i sina hus och skjul.
Många xhosas från the community var där för att laga mat, skydda och hjälpa till i största allmänhet. De jag talade med berättade att de ligister som hade plundrat somaliernas butiker var ungdomar i yngre tonåren från andra township. Med andra ord har mönstret ändrats när upploppen spridits via Durban ner till Cape Town. Det verkar inte längre vara vuxna frustrerade män med yxa och tändvätska utan tonårsbrottslingar som drar fördel av situationen och ser en chans att under med främlingsfientlighet som täckmantel förse sig gratis ur kvartersbutikerna.
I samfällighetslokalen fanns, förutom 200 amakwerekwere också lagren från tre kvartersbutiker inpackade. Synen av enorma mängder majsmjöl, läsk, chips, tandkräm, te, mjölk, olja och annat inpackat var betryggande – skönt att inte alla varor gått till spillo. På bilden syns Haydar, en somalisk kille som hade evakuerat hela sin affär och var ganska säker på att snart kunna gå tillbaka och öppna sin butik igen.
Mönstret konfirmerades när jag i dag besökte Kayamandi, townshipet utanför Stellenbosch jag själv bott i under sex månader fram till alldeles nyligen. De flesta somaliska butiker har blivit plundrade även där, men townshipets invånare har reagerat starkt. Ligisterna i Kayamandi var regelrätta barn, 12-14-åringar. Alla jag talade med var rörande överens om att det här ska the community ta hand om, de har redan haft möte hela lördagen med polisen och förklarat att om inte polisen gör något åt dessa hooligans så kommer the community själva att ’ta hand om det hela’. Vad det innebär vet jag inte riktigt, jag kan tänka mig att de skyldiga kommer att få känna på det i Sydafrika starkt folkligt stödda corporal punishment. Vad som framkom tydligt i vilket fall var att kåkstadens invånare känner stark solidaritet med sina somaliska systrar och bröder. Just nu bor Kayamandis somalier i en lokal bredvid polisstationen, men de ska återinstalleras i sina butiker så snart som möjligt.
Jag vet inte när situationen kommer att normaliseras i Alexandra och Diepsloot i Johannesburg där våldet och mördandet var som värst. Inte heller i Cape Town ser vi någon enkel lösning i en situation där tusentals människor förlorat sina hem. Men gång på gång hör vi på radio, TV, i diskussioner i minibussen och på gatan; ”om vi inte hade fått hjälp av våra afrikanska systrar och bröder under våra mörka år, var hade vi varit nu?” Sydafrika känner starkt för detta, och den humanitet som de flesta av kåkstadens sydafrikanska invånare visar sina medmänniskor dessa svåra dagar inger en stor portion hopp för framtiden.
Inget är så härligt som att känna total frihet på semestern. Du vill troligtvis ha en lyx utöver det vanliga men samtidigt ta med dig dem positiva delarna hemifrån, inte sant? Är du van att köra mycket bil till vardags är det lätt att du känner dig låst under semestern. Lokaltrafiken är sällan av samma standard som i Sverige och det kan vara både svårt och dyrt att åka taxi. 
