Jag har tidigare berättat om hur Second Beach i Kapstaden är en vidunderlig lisa för själen varje gång jag kommer dit med min älskling efter jobbet. Nu senast har strandens magi förstärkts med ljudet av historiens vingslag. Det är ju senvinter här och vinterstormarna är dramatiska – stora vågor dånar med enorm kraft in emot strandpromenaden utanför vårt fönster.

Stranden ändrar utseende varje dag då vågorna tar med sig stora delar av dess sand ut till havs. När sanden kommer tillbaka gör den så i omgångar – grus och sten följs av den fina vita sanden. Det grövre gruset följs av allsköns skräp från havet, men också av mängder av krossat glas och porslin som filats lena.

Om man letar noga kan man hitta tjocka porslinsbitar med målade mönster. Det är inte lätt att se skillnad, det mesta porslin som driver in är förstås av ett tunt, nyare slag. Men Rigby, vår vän den 60-åriga uteliggaren som hänger på stranden mest varje dag med oss, han visar hur man kan se skillnad. De gamla porslinsbitarna kommer dels från vågbrytare som byggdes för länge sen här i Sea Point med folks avlagda porslin, och dels som från de många skepp som förlist utanför Kapstadens kust.

Jag kan stå och titta på de små porslinsbitarna länge, länge. Kommer just den här biten från ett skepp? Undra vad som hände med människan som åt från den här tallriken, eller drack från den här koppen innan den slogs i spillror? Hur har den här lilla porslinsbiten drivit innan den kom till Second Beach, plockades upp av mig och hamnade som prydnad i vårt badrumsfönster?