Blogg

Invid Jaffaporten till Jerusalems gamla stadsdelar finner man en mäktig fästning från Medeltiden, vid namn ”Davids torn”. Byggnaden inrymmer numera ett mycket intressant museum om Jerusalems rika fyratusenåriga historia. Dessutom kan man vandra runt uppe på fästningen och njuta av en fantastisk utsikt över hela Jerusalem.

I fästningens olika rum presenteras, med hjälp av modeller, illustrationer, filmer, med mera, de olika tidsperioder som Jerusalem har gått igenom. Där visas och beskrivs olika folkslag som levt och styrt i Jerusalem under årens lopp. Mitt i museet finns det också en arkeologisk utgrävning, med föremål som tros vara 2700 år gamla.

I Davids torn arrangeras ständigt tillfälliga utställningar av olika slag, som ger en annorlunda inblick i Jerusalems unika historia och kultur. Det kan till exempel handla om konst, arkitektur eller foto.

För att förstå bakgrunden till dagens Jerusalem, rekommenderas varmt ett besök i Davids torn, som är öppet dagligen från 10:00 (fredagar stängt).

Mer information (på engelska) om Davids torn kan du hitta här.

Foto: ChrisYunker

För en tid sedan blev jag inbjuden till en bekant på lite grillning. Han är en mycket välbärgad man och berättade bland annat om när han spelade av den dåvarande guatemaltesiske presidenten 30.000 dollar på tuppfäktning. Sedan gick de ut och firade på en restaurang (som då fick stänga för övriga gäster).

Vi var tre som skulle ha mat på hans enorma hacienda. Denne välbärgade man, hans favoritbarnbarn och jag. Det var visst flera gäster inbjudna också men som alltid i Honduras vet man aldrig vem som kommer. Utöver oss var det tre anställda på godset som fick sköta själva grillningen, inklusive hämta bord och stolar, hugga ved och allt sånt. Det enda vi gjorde förutom att äta och dricka var att åka och köpa två lådor öl, lite läsk och hämta is. Helt riktigt, vi köpte ingen sprit, för det fanns redan mer än på ordinär restaurang. Men tydligen hade sonen varit där med några kompisar och druckit upp ölen utan att köpa nya.

Därefter åkte vi därifrån, för värden hade ett möte ett par mil bort med tilltänkta investerare för ett stort byggprojekt som han var tvungen att hålla i. Några rejäla tequilagroggar var inget hinder varken för själva mötet, eller för att köra dit.

Jag har tidigare berättat om hur Second Beach i Kapstaden är en vidunderlig lisa för själen varje gång jag kommer dit med min älskling efter jobbet. Nu senast har strandens magi förstärkts med ljudet av historiens vingslag. Det är ju senvinter här och vinterstormarna är dramatiska – stora vågor dånar med enorm kraft in emot strandpromenaden utanför vårt fönster.

Stranden ändrar utseende varje dag då vågorna tar med sig stora delar av dess sand ut till havs. När sanden kommer tillbaka gör den så i omgångar – grus och sten följs av den fina vita sanden. Det grövre gruset följs av allsköns skräp från havet, men också av mängder av krossat glas och porslin som filats lena.

Om man letar noga kan man hitta tjocka porslinsbitar med målade mönster. Det är inte lätt att se skillnad, det mesta porslin som driver in är förstås av ett tunt, nyare slag. Men Rigby, vår vän den 60-åriga uteliggaren som hänger på stranden mest varje dag med oss, han visar hur man kan se skillnad. De gamla porslinsbitarna kommer dels från vågbrytare som byggdes för länge sen här i Sea Point med folks avlagda porslin, och dels som från de många skepp som förlist utanför Kapstadens kust.

Jag kan stå och titta på de små porslinsbitarna länge, länge. Kommer just den här biten från ett skepp? Undra vad som hände med människan som åt från den här tallriken, eller drack från den här koppen innan den slogs i spillror? Hur har den här lilla porslinsbiten drivit innan den kom till Second Beach, plockades upp av mig och hamnade som prydnad i vårt badrumsfönster?

Vi har haft en sorglig vecka här i Spanien och på Gran Canaria.
Förra veckan den 20 augusti kraschade ett flygplan när det skulle lyfta från flygplatsen i Madrid för att flyga till Las Palmas. 173 personer fanns ombord på planet, 164 passagerare och 9 personal från flygbolaget Spanair. Bara ett 20-tal personer räddades mirakulöst.

Av de 173 personerna ombord på planet så var 86 stycken från Gran Canaria. 77 dog och 9 räddades. Fortfarande är det inte helt säkert att alla dessa kommer att överleva. Det var många familjer ombord och många barn, däribland 2 bebisar.

Vi hade tre dagar i sorg efter olyckan och pö om pö så identifieras kropparna och de anhöriga får klarhet i vad som hänt deras kära. Listorna på de avlidna publiceras och det har gjorts reportage i tidningarna om vilka de förolyckade är. Då kommer olyckan så nära helt plötsligt.

Först hör du om olyckan och det känns som vilken som helst. Så går det upp för dig att det är här i din närhet, det kan vara någon i din familj. Så får du reda på att din familj klarat sig. Men när du tänker efter så var det ju detta flyget som din svåger flög med förra veckan, samma flyg som du själv flög med för ett år sedan. Det slår dig att det kunde varit din familj.

Ja denna olyckan överskuggade allt olympiskt spel och när dagarna går kommer det fram att jag känner till ett par av de döda. En kvinna i trappuppgången satt och väntade på sin son som skulle komma med fru och de två barnbarnen för att hälsa på en vecka. De dog i olyckan hela familjen. Vi har sett familjemedlemmar komma till kvinnan hela veckan för att stödja henne i sin sorg. En arbetsbekant till min sambo stod på listan över avlidna. En pappa till en barndomskamrat förolyckades. Och så ringer min tyska kompis U. Vi är här nu, tillbaka från semestern. Vi kom i onsdags. Vi skulle ha tagit planet som störtade men vi hade tur och fick plats på ett direktflyg istället. Vilken tur va?

Tur eller ödet?
Jag såg en bloggare (på ett annat ställe än här) som skrev om vart i planet man skulle sitta för att ha störst chans att klara sig vid en krasch. Men man får inte glömma bort att chansen att det ska hända något är mycket liten och att det dör flera flygplan fulla med personer på bilvägarna varje år. Och fortfarande så åker folk bil, utan bälte och ibland även onyktra.
Tänk på det!

Foto: Kozumel

För en tid sedan sjösatte Jerusalems kommun en ny webbsida, jerusalemp3.com. Där finner man nedladdningsbara inspelade guider (på engelska och hebreiska) till tolv olika rundturer i Jerusalem, som ger turister detaljerad information om ett hundratal sevärdheter i Israels huvudstad.

Tjänsten är mycket enkel att använda och dessutom helt gratis. Man går helt enkelt in på jerusalemp3.com och väljer vilken av slingorna man vill följa. Därefter kan man se en film av turen och sedan är det bara att ladda ned mp3-filer med instruktioner och information, kartor att gå efter, med mera. På detta sätt kan man förbereda sig hemma, innan man kommer till Jerusalem, och när man väl har anlänt till den heliga staden, är det bara att plocka fram mp3-spelaren, mobiltelefonen eller liknande. Således kan man själv, med vänner eller familj, uppleva Jerusalem, utan att betala en guide.

Bland rundturerna hittar man Jaffagatan, Profeternas gata, det judiska kvarteret i ”Gamla sta’n”, Via Dolorosa och Olivberget − alla väl värda ett besök.

Foto: NancyK!

I Colombia finns inga allmänna tvättstugor i husen, utan var och en får införskaffa sin egen tvättmaskin till lägenheten. Har man ingen tvättmaskin finns det tre alternativ att välja mellan:

1. Lämna in tvätt på lavandería, och hämta upp sin tvätt nästa dag tvättad, struken och vikt.
2. Hyra tvättmaskin, det finns tvättmaskiner att hyra per timme, vilket innebär att man ringer och beställer en tvättmaskin som man får levererad hem och installerad för att använda under de timmar man behöver för att tvätta.
3. Tvätta för hand.

Jag har sedan jag flyttade till Colombia i slutet av januari satsat på alternativ nummer tre. Då jag tidigare bodde i Argentina brukade jag lämna in mina kläder på tvätt, men här i Colombia är det alldeles för dyrt. Det kostar efter vikt, och ett par lakan och några handdukar blir ungefär 50 kronor, vilket blir mycket pengar i längden om man ska lämna in all sin tvätt.

Så jag har alltså tvättat för hand i över ett halvår. Tills nu, då jag äntligen införskaffat min alldeles egna tvättmaskin, vilket känns som det bästa köp jag någonsin gjort. Den står i mitt kök (här är installationerna för tvättmaskin alltid i köket, och folk tycker att det låter helt galet när jag berättar att i Sverige brukar man vanligtvis installera tvättmaskinen i badrummet) och äntligen är alla mina kläder helt rena. Hurra!

Varje söndag mellan 7 och 14 förvandlas de stora avenyerna i Bogotá, Cali, Medellín och en rad andra colombianska städer till ciclovía, då avenyerna stängs av i ena riktningen för biltrafik och istället är det cyklister, rullskridskoåkare, joggare och gångare som tar över.

Längs med ciclovían finns stånd där man kan köpa förfriskningar och mat, glass, frukt och annat, och det finns även stånd som står till tjänst med diverse verktyg om ens cykel skulle råka få en skruv lös, en hoppad kedja eller punktering.

I parkerna utmed ciclovían finns scener där instruktörer kör gympa- och aerobicspass för alla som vill delta, och det brukar även hållas en del uppträdanden.

Bogotá är den stad där ciclovían är populärast, och runt 2 miljoner personer brukar bege sig ut på de totalt 120 kilometrarna av bilfria avenyer varje söndag, vilket motsvarar ungefär 30% av stadens invånare.

Ciclovía finns numera inte bara i Colombia, utan idén har spritt sig även till städer i andra länder världen över, i till exempel USA och Australien, men ciclovíans ursprung är Bogotá, där den funnits sedan tidigt 1980-tal.

Som turist har man ofta så fullt upp med att följa kartor och se monument och berömda platser att man lätt missar alla de små detaljer resmålet erbjuder.

En av dessa detaljer som jag själv efter flera år som fast bosatt i Italien fortfarande fascineras över är alla de madonnor som smyckar husfasader, finns längs med landsvägarna och i gathörn. Ibland kan det tyckas mig att de dyker upp nya madonnor på platser jag besökt eller passerat fler gånger - för att ofta lägger man inte märke till detaljerna.

Mitt tips på sevärdheter om ni ska ner till Italien är att ta er tid och uppmärksamma just madonnorna.

Idag ska jag berätta om den konstigaste festen som jag bevittnat. Det finns konstigare för jag har sett tomatkriget i Spanien på TV, men denna festen har jag i egen hög person bevittnat och förundrat mig över.

Festen heter El charco och firas i byn Aldea i kommunen  San Nicolás. El charco betyder ungefär vattenpölen och det är runt en sådan som festligheterna äger rum. Datumet är den 11 september och det beror på att högvattnet är extra högt då och bildar en slags vattenpöl innanför den riktiga stranden i byn. I den pölen så blir fiskar instängda när havet drar sig tillbaka.

På Gran Canarias officiella hemsida kan man läsa följande förklaring:
” Enligt olika teorier, så använde sig de första kanarierna av denna lagun, avskild från havet, för att skaffa fisk. Fiskarna simmade runt och kunde inte komma ut ur pölen som formats. Man hällde den giftiga saven från olika växter som tistel och tabaiba, som växer där i överflöd, i vattnet. Fiskarna blev som drogade av den tjockflytande vita mjölken. När de blev ännu dummare än vanligt var det lätt för byborna att fånga dem med vad de hade till hands en spann eller ett nät och de fick en rejäl fångst. Detta pågick fram till den 23 augusti 1776. Biskop Francisco Delgado Venegas kom till byn och fick själv se fisket. Han ansåg det vara en barbarisk och okristlig sed. Vad biskopen hängde upp sig på var inte själva sättet att fiska på, utan deltagarnas lätta klädsel vid tillfället.

Biskopen bestämde då, att för att inte uppträdandet skulle sluta förbund med Den Ondes fasansfulla avsikter ”visande saker som inte ska visas,” att de skulle vara fullt påklädda även med skor. Annars fick de betala böter på fyra ducados och få 15 dagars fängelse. ”

Därför ser man nu tusentals människor som står runt en vattenpöl väntandes på startskottet som skjuts av stadens borgmästare klockan 5 på eftermiddagen. En del klädda i typiska kanariska folkdräkter beväpnade med fiskenät, flätade korgar eller bara händerna. När skottet bränns av så rusar alla ner i pölen, som snabbt förvandlas till en lerpöl, för att fånga så mycket fisk de bara kan.

När jag såg detta blev jag helt förstummad. Jag bifogar en video från Youtube så att ni själva kan se, de är helt galna

.

Som vanligt så är det fest både dagarna innan och efter (i själva byn har man hela månaden haft olika firningar och fester sedan en månad tillbaka). Det beror helt på hur den 11:e ligger i veckan. Då är det dans på gatorna, plastkasse med dryck och is och fest ända tills gryningen då man somnar i bilarna eller på gatorna.

Har man vägarna förbi Florens i augusti i värmen och vill unna sig lite relax och bad, utöver museum och sightseeing kan man besöka Hidron. En nybyggd bad och spa anläggning strax norr om Florens (Campi Bisenzio) med utomhuspool, inomhus bad, spa och restaurang.
Med busslinje 35 från SMN tågstationen tar det cirka en halvtimme.

Hemsida hittar ni här.