Blogg

Just nära blev för mig Etiopien sammanfattat i ett ord. Allt är nära utom möjligen världen utanför landets gränser. Människorna jag möter kommer nära, etiopierna lever nära Gud och har nära till skrattet. Döden lurar runt hörnet, alldeles nära. Man bor tätt, tätt inpå varandra. Man tar mycket på varandra. När man pratar med varandra står man nära varandra och de vet det mesta om sina grannar. Nära är sättet jag har valt att leva mitt liv på här. Jag hade kunnat använda mina pengar till taxiresor så jag slapp sitta och trängas med dessa varma människor. Jag hade kunnat gömma mig bakom höga murar och röra mig i kretsar där jag är garanterad avstånd. Jag hade kunnat ha intressen som effektivt utestänger allt vad närhet heter.

Men det är inte det liv jag är kallad till. Jag åker lokalt, jag kopierar nycklar till mitt hus till min bästa etiopiska vän. I stort sett alla mina vänner är etiopiska och jag försöker leva nära dem genom att traggla, kämpa och öva på deras näst intill omöjliga språk: amarinja. I Etiopien kommer jag livet nära.

Foto: Julia Lindeløf
                                                                  
                                                                     
                                                                     
                                             

I byn/staden Artenara i nordvästra delen av Gran Canaria, firas i den andra hälften av augusti ”Jungfrun av Lilla grottan” = Virgen de la Cuevitas. Men som vanligt så firas det i flera veckor just innan själva firandet. Sista helgen i augusti så är det stora kalaset.
Så här står det ungefär på turisthemsidan om festen:
Festen som är en hyllning av Jungfrun av lilla grottan, är den mest populära festen i kommunen Artenara. Festen börjar den 15e augusti med att man bär ut statyn från kyrkan. Utanför och i kyrkan gör man under hela veckan religiösa akter, folkloriska uppträdanden och ett cykellopp från Las Palmas till byn, eftersom Jungfrun är gudmor för cyklismen på ön.

Under festligheterna märks speciellt de talrika grupperna med sina typiska dräkter, sånger och danser eftersom Jungfrun även är gudmor för de kanariska folkloriska grupperna. Vid skymningen återvänder Jungfrun till sitt kapell omgiven av fyrverkerier och eldar som gör det hela till ett oförglömligt spektakel.

”Jungfrun av den lilla grottan” är egentligen Jungfru Maria men i en annan form. De flesta som åker på den stora festen, som är den sista lördagen i augusti, har glömt både vem Jungfrun är och varför man firar den. De gör som de flesta för det mesta. De packar in sig i en bil, packar sin matsäck, köper sig en flaska ron och isbitar och så åker de på kalas.

Jag var där för ett par år sedan och det går till som det brukar. Man dansar på gatorna till musik som strömmar ut från högtalare längs bygatan. Man handlar drinkar i små stånd på gatan. Man hittar gamla bekanta från andra fester. På byns torg finns det uppträdanden att titta på. Man kissar i någon buske runt ett hörn om man hittar någon.
Och framför allt, man roar sig ända fram tills gryningen.

Annars är Artenara en fin by att åka och titta på, med många grotthus kvar från ”förr i tiden”. Man har en Jesus-staty som står högt upp på ett berg och påminner om den statyn som finns i Rio de Janeiro. Kom ihåg bara att ta åk-sjuke-piller för det är långa och slingriga små vägar till Artenara.

Foto: Mataparda

När jag var hemma i Sverige en sväng i vintras, då insåg jag att jag höll på att tappa bort mig själv. I denna kulturen tvingas jag sträcka mig, anpassa mig och vara flexibel. Någonstans i allt detta anpassande började jag glömma vem jag var. Den etiopiska kulturen absorberade mig och
jag omfamnade den. När jag kom tillbaka blev jag påmind om vem jag var och vad jag tyckte. Mina åsikter blev återigen synliga då de kläddes i ord.

Hur kan jag förklara så du förstår?
I detta landet är inte feminism aktuellt, ingen kämpar för kvinnors lika rättigheter eftersom de inte anses förtjäna det. Att barn arbetar här är lika självklart som att barn inte arbetar i Sverige. Plågsamma djurförsök är inte på tapeten när HIV slår undan fötterna på det etiopiska folket. Växthuseffekten känns inte lika angelägen när det efterlängtade regnet vi väntade på i mars inte kom och svälten nu lurar runt hörnet.

Vad tycker jag? Vad står jag för? Det blir ju helt absurt att lägga allt sitt engagemang
på undernärda hästar med öppna sår när människorna runt omkring mig dör av diareé till följd av smutsigt vatten. Och att klaga över en tung ryggsäck när kvinnor som hon på bilden, bär ved som väger mer än de väger långa sträckor, känns inte så relevant.
Min räddning i detta virrvarr av känslor, empati och logik blev min kära vän Hanna, kvalificerad god vän. Hon och jag i en tankesymbios och plötsligt minns jag kamperna som är värda att utkämpas trots HIV och svält.

När turistandet har dalat och man slår sig till ro så inser man att Etiopien är mer än vad man trodde vid första anblicken, så mycket mer och SÅ mycket mer komplicerat. Efter att ha fredligt promenerat runt i vad jag tycktes vara ett
exotiskt litet kungadömme från Edens lustgård så blev jag vid ett övergångsstället nermejad i en kulturkrock av sällan skådat slag.
Under åren har jag fått många häftiga krockar, mitt hjärta har blodat ner och jag har flera stygga ärr som etiopierna i all sin kultur, utan onda avsikter tillfogat mig.

Trots detta bor jag kvar i landet som har blivit mitt hem, jag använder nu både säkerhetsbälte och krockkudde för att tackla dessa svårigheter. Ibland hjälper det dock inte och jag finner mig återigen stående med näsdukar och försöker torka upp blodet från mitt sårade hjärta. Vad jag har lärt mig är dock att jag kommer överleva, det kommer gå bra, kulturkrockarna kommer inte ta livet av mig, bara göra mig starkare. Det är inget lätt land jag har byggt bo i men det är inte heller min önskan att glida genom livet, varsamt akta mig för att få skrubbsår. I Etiopien vågar jag generalisera och inse att personer i min omgivning faktiskt inte är varken onda eller störda i huvudet, de kommer bara från en
annan kultur. Jag ursäktar inte deras beteende men jag försöker förstå och om inte det går heller så försöker jag tänka på att jag faktiskt flög över berg och sjöar, hav och dalar för att komma hit, är det då konstigt att vi är annorlunda?

Att bara beskriva Etiopien som annorlunda räcker inte långt. Maten, språket, de kulturella koderna, allt gör att ens vyer vidgas. Det som ligger nära till hands är ju att jämföra kulturer och med rak arm urskilja rätt eller fel.
Det har vi ju fått lära oss att så får man inte göra. Kulturer är olika och bara för att vi kommer från landet Sverige behöver inte våra referensramar vara det enda rätta. Tänk vad enkelt allt hade varit om man kunde utgå från det. Inget är rätt eller fel: bara annorlunda. Tyvärr fungerar denna
inställning dåligt här. Att slå barn och behandla dem som lägre stående varelser är inte fel utan bara annorlunda..... Att ljuga för att rädda sitt eget skinn är ok därför att det är accepterat i den etiopiska kulturen.
Men är det ok att 10 åriga flickor gifts bort därför att traditionen tillåter det? Är det ok att barn får skrika och kasta sten på vita för att det alltid varit så? Är jag en imperialist när jag försvarar psykiskt sjuka människor som blir hånade av människorna på gatan.
Jag måste våga stå upp för det goda och det som är rätt!
Man får inte acceptera allt bara för att det kläs i ord som "det är deras kultur". Jag måste säga ifrån och riskera att trampa kulturen på fötterna, annars är man som Skorpan säger i Bröderna Lejonhjärta: bara en liten lort.

Nog för att jag saknar Stockholm och den gästrikska skogen där mina rötter finns, men Cape Town är en helt sanslöst vacker stad. Det finns två typer av människor i Cape Town: mountain people och sea people. Antingen föredrar du att bo nära Table Mountain, eller så bor du nära havet. Min kära pojkvän är en havsmänniska, uppväxt på stranden i Sea Point där han fortfarande bor. Han blir gnällig om han inte får komma till stranden, spela strandtennis och bada i de iskalla atlantvågorna varje dag efter jobbet om vädret är någorlunda okej.

Och jag har definitivt blivit smittad. Att bo i Sea Point är att bo i paradiset (bortsett från Stockholm och Ockelbo, förstås.) Jag kommer hem varje dag efter jobbet, helt slut, men drar de flesta dagar på mig skorna ändå och promenerar längs strandpromenaden mot Clifton beach... andas havsluft och njuter av utsikten över de ljuvliga bergen: Lion’s Head och Table Mountain.

När jag kommer fram till stranden badar jag i det iskalla men fantastiskt uppfriskande havet. Jag tvekar alltid för det är bara 13-14 grader, men pojkvännen övertalar mig varje gång. Efter badet ser jag alla färger och konturer klarare, himlen är otroligt blå, Lion’s Head är grönt och andlöst vackert sett från stranden, och all stress från arbetsdagen är bortblåst. Det är ett otroligt vardagsliv, och då är det ändå fortfarande vinter och kyla i luften. Om ett par månader är det sommar och 25 grader minst varje dag i flera månader…. Lyxigare blir det inte ofta!

När du kommer till Israel, är chansen mycket stor att du passerar Ben Gurion-flygplatsen, Israels viktigaste entré för internationella besökare och den bästa flygplatsen i Mellanöstern, enligt en undersökning som refereras här. Flygplatsen, som förra året tog hand om över tio miljoner passagerare, ligger strax utanför staden Lod, 15 kilometer sydost om Tel Aviv. Besökare till hela Israel (förutom Eilat) landar på Ben Gurion, för vidare färd mot Jerusalem, Tel Aviv, Haifa eller andra platser.

Flygplatsen ligger invid motorvägen mellan Jerusalem (40 minuter) och Tel Aviv (20 minuter). Dessutom går det att åka tåg direkt från flygplatsen till vissa delar av landet, till exempel Haifa (80 minuter). Det finns också bussar, taxibilar och ”kollektivtaxi” (så kallad sherut), som stannar vid Ben Gurion.

Ben Gurion-flygplatsen består av två huvudsakliga terminaler, där terminal 1 används för inrikesflyget och terminal 3, som invigdes 2004, används för utrikesflyget. Bottenvåningen i terminal 3 täcker över 10 000 kvadratmeter och rymmer bland annat 110 incheckningsdiskar, ett mindre shoppingcenter och restauranger. Därifrån går passagerarna igenom passkontrollen och sedan väntar ett fantastiskt vackert område, med ett vattenfall (!), fina affärer, banker, caféer, och så vidare. Gratis uppkoppling till internet finns också i hela terminalen.

Trevlig resa!

Foto: Beny Shlevich

Sista stoppet på vår resa nu. En riktigt skön bussresa tog oss från Prag till Berlin på några härligt sysslolösa förmiddagstimmar. Det är ett bra tips för den som har avkopplingssvårigheter under sin semester, att sitta fast på en linjebuss och inte behöva bry sig om att tiden går eller känna att man borde vara ute och se och uppleva.
Men så var vi framme och då är det bara till att sätta igång igen!

Berlin..... Vad finns att säga om denna stad?
Hemma i Mörrum hade min brorsa en bok med "intressant arkitektur" i Berlin, men jag kan tyvärr inte säga att just husen här imponerar något vidare på mig. Det som fick mig att genast förälska mig i staden och förstå alla som vill hit var människorna!
Berlinare! Vilket härligt folk!!!

Vi kom hit mitt i värsta värmeböljan och möttes av vuxna människor som plaskade i fontäner och solade på varenda liten gräsmatta i stan. Nätterna var varma och eftersom U-banan går hela natten (åtminstone på helgen) kan man ströva fritt i de livliga stadsdelarna Prenzlauer Berg eller Kreuzberg, sitta på ett nattöppet café och ta en öl eller för all del gå på någon av stadens klubbar och dansa till fram på småtimmarna utan att behöva oroa sig för hur man ska ta sig hem.

En stads trevlighet brukar dessutom kunna mätas i antalet cyklar per tusen invånare. I Berlin finns många cyklar! (Se upp så du inte råkar gå på cykelvägen, då få verkar ha  investerat i en ringklocka.)

Och så skulle jag vilja slå ett slag för tyskarnas blandande av olika drycker.
Vi närmast överdoserade på Mezzo mix, Coca Cola Companys variant på klassikers Spezi, cola och apelsinläsk blandat. Och sista dagen här i Berlin fick jag även ner en Radler, något så skrämmande som öl blandat med Sprite!

Ryanair inför nu ännu hårdare regler angående bagage. Vissa sträckor kommer vara totalt bagagefria, d.v.s. det kommer inte att gå att checka in något. Handbagage är dock okej. Läs mer här!

Fattigdomens kungarike är nog Etiopien. Här har det aldrig varit åtråvärt att vara smal. Här dumpas all världens miljöbovsbilar och här öser västvärlden ut sin barmhärtighet i form av bistånd. Fattigdomen har många ansikten, det kan vara en kvinna med snoriga, undernärda barn klängandes i kjolen. Det kan vara en familj som inte har råd med skolgång för barnen, det kan vara en äldre man med elefantben som lite behandling skulle råda bot på.

I vissa fall är fattigdomen tragisk men ändå hanterbar. Fattiga familjer i Etiopien använder plastpåsar som blöjor, det kan kanske inte konkurera med Libero men det är ju smart!
Det finns dock inget förskönat i den fattigdom jag möter dagligen, men för den skull inget att ignorera. I Sverige är fattigdomen representerad av en ensamstående mamma som inte har råd att köpa nya vinterjackor till barnen.

I Afrika är fattigdomen representerad av en familj som inte har råd att koka sitt smutsiga vatten och därför förlorar ett barn efter ett annat i diareé. Fattigdom kan lamslå människor eller också motivera människor att ta sig ur dess djupa grav.

Foto: Gullan Grafström