Blogg

Förra veckan skrev jag om första delen av julfirandet i min familj här på Gran Canaria. Julen fortsätter med:

Man är ledig här på juldagen men på annandagen är det dags att börja jobba igen och så fram till nyårsafton som firas ungefär på samma sätt som hemma. Många äter middag med familjen och går sedan ut, många köper festbiljett på någon krog med fri bar och partyateraljer och andra ställer till med kalas eller grillfest och bjuder in kompisar och familj. Dessa fester brukas inte firas hemma utan i någon lokal.

Så kommer trettondagen (6 januari) och det är ju den stora julaftonen här. Det var då som de tre vise männen, eller kungarna som de heter här, hittade Jesusbarnet och bar fram sina gåvor.

Det börjar redan dagen innan. Kungarna och deras kameler och hästar kommer i båt till hamnen i Las Palmas. Där väntar en massa barn som vill hälsa och lämna in sina önskelistor. Sedan rider kungarna i kortege genom hela staden under hela eftermiddagen och kvällen. De kastar godis till barnen som kantar gatorna och barnen får hälsa och viska sina önskningar i örat på kungarna.

På kvällen ställer barnen sina skor i hallen för att kungarna ska komma och lämna sina presenter där och en skål med vatten för kamelerna. De vuxna, eller ungdomarna går ut och festar på natten. Det är stor fest i San Telmo parken i Las Palmas där man tänder den stora julkrubban, har julmarknad och konsert på natten.

På trettondagens morgon vaknar alla barn jättetidigt (föräldrarna ligger kvar i sängen med huvudvärk) och springer ut i hallen i pyjamas för att se vad som hänt. Man kan ju ha fått kol i skon, vilket man får om man varit stygg.

Paketen slits upp i en enda stor pappersyra och kartongkaos. Sedan äter man en stor bulle gjord i en cirkel som är skuren på mitten som en semla och fylld med grädde eller vaniljsås. Inne i bullen är det en böna och en kung gömda. Den som får bönan får betala kalaset och den som får kungen får vara kung för en dag med en guldkrona på huvudet som kommer i bullpaketet.

Efter att alla klätt på sig och gjort sig i ordning brukar man åka och äta lunch med släkten på någon restaurang. Eftermiddagen ägnas åt att åka runt bland släkt och vänner och dela ut paket och fika.

Och så är glada julen slut. Dagen efter börjar alla jobba och barnen börjar skolan igen. Vardagslunken infinner sig men man går mot ljusare tider.

Foton: Pamela Heywood y Arkangel

Nybyggd terminal för Emirates i Dubai. Eller nästan färdigbyggd. I alla fall vacker. Och stor. Väldigt stor. Det är fråga om avstånd – stora avstånd. Det är långt att gå vart du än ska. Men det gör också att den tidigare terminalen 1 – känns som en dvärg i jämförelse. Där var det trångt. Krockar mellan shoppingvagnarna stup i kvarten. Blonderade ryskor med stadigt grepp om sin vagn, mejandes ner små japanskor som var pa väg till Hermes-disken. Här krockar man inte. Här går man. Och går. Långt. Här snubblar man inte över sovande människor som har en lång transfer.

En trappa upp finns loungerna och en restaurang med perfekt ’före flyg buffet’ for 90 dirham – 200 kronor. Dessertdelen av buffeten är den bästa. Saffransrostad ananas. Smaker sitter kvar – länge. Och det är ingen dålig smak. Cheesecake med mangocoulis. Smakar nästan lika länge. Och faktiskt – gratis trådlöst internet. Dock väldigt segt p g a kabelbrott utanför Alexandria i fredags.

Loungerna är förstås  i Dubaiclass. Ytor. Stora ytor. Ett spa. En vinkällare. Tyst. Inget buller. Vila.
Men vid incheckningen. Gör inte misstaget att ställa dig vid kön till de första deskarna. Det kryllar av deskar längre in. Gå dit. Lite längre bort. Men allt är lite längre bort på denna jätteterminal.

Jag vet inte om detta inlägg hinner fram innan julafton men det gör ingenting, här firar vi jul, inte till påska, men väl till trettondagen.
Jag tänkte berätta lite om jultraditionerna här på Gran Canaria/Spanien och här är den ”stora” julaftonen trettondagen. Det var då som de tre vise männen, eller kungarna som de heter här, hittade Jesusbarnet och bar fram sina gåvor.

Men jag börjar från början. Jag är ju svenska som bor ihop med en kanarier och vi har numera en svensk-kanarier till son. Så jag firar jul med min kanariska familj här och det är deras traditioner jag har lärt känna.

Jul firas överhuvudtaget på ett annat sätt här än vad jag är van vid. Hemma är det mycket mys pys, tända ljus, baka, lyssna på julmusik och umgås med familjen. Många smaker, dofter och traditioner är viktiga. Här är det mer fest, köp-/paket-yra och jobb, jobb, jobb. Fast mycket umgås med familjen också. T.ex. så jobbar alla (de flesta) på julaftonen och man firar (om man firar) på kvällen.

Min sambo berättar att när han gick i skolan så firade man bara jul på trettondagen. Det fanns någon enstaka som det kom tomte till men de var få. Nu för tiden så kommer tomten den 24:e och kungarna på trettondagen, dubbla fester alltså och dubbla pakethögar.

Jul börjar här direkt efter att man plockat bort skeletten efter Halloweenhelgen. Julljusen hängs upp över gatorna, i alla rondeller planteras julstjärnor och varuhusen smyckas med pynt. Många pyntar redan sina hem och tar fram granen på 1:a advent. Däremot har man inga stakar, varken ljus eller lampor, bara i kyrkan tänder man adventsljus. Inte firar man Lucia heller. Jag var utklädd till Lucia ett år på karnevalen och folk trodde att jag var en gräddtårta.

Så är det köpa, köpa och köpa under hela december månad. Presenter till alla, och det ska vara många till bägge tillfällena. Och så är det ju julmiddagarna och julskålarna på arbetena och med kompisarna. Man ser restauranger fulla med folk som festar och äter alla kvällar i veckan fram till jul.

Så kommer då julaftonen och som jag sagt så jobbar min sambo tills på eftermiddagen den 24:e. Jag har försökt få tag på lite julmat som vi lunchar på eftermiddagen. Vi öppnar klappar och gör oss i ordning för att åka till mina svärföräldrar där vi brukar äta middag vid 22-tiden. Till jul äter många skaldjur, langostinos (jätteräkor), det spanska julskinkan (som inte är förpreparerad som vår utan en vanlig skinkstek som grillas i ugn) och så får man inte glömma seranoskinkan. Nästan i alla kök ser man ett stort skinklår som man skivar tunna skivor av hela julen. Sedan öppnar vi klappar med svärföräldrarna.

Efter middagen brukar många gå ut och festa. Det är julkonsert utanför stora katedralen i Las Palmas vid midnatt. Vi har provat att gå ut men det har varit omöjligt att få tag på en taxi den dagen. Så det blir att åka hem och sova. Dagen efter är alla lediga och man tar det lugnt med familjen och äter rester eller åker på restaurang.

Jag återkommer nästa vecka med fortsättningen på julen.

Foto (julgran): _Lolo_
Foto (seranoskinka): Shoes on wires

Så kom dagen då jag efter nästan fyra månader i Norge skulle bege mig hemåt. Som jag hade längtat efter att komma hem, träffa familj och vänner och vara i Sverige! Dagen före avresan var jag dock väldigt emotionell och grät så fort minsta lilla inte gick min väg.

När det väl var dags att åka på söndagsmorgonen den 21 december, kunde jag inte sluta gråta och kände att jag inte ville lämna mina älskade vänner som jag delat så mycket med under så lång tid. Hur skulle jag kunna klara mig utan dem? (Jag har väl förresten skrivit att jag faktiskt skulle köra bil ensam de 110 milen hem?)

När jag väl lämnat hemmets trygga vrå i Volsdalsbakken och väl var på väg torkade jag tårarna, plockade fram mobilen och ringde till de underbara personer jag lämnade. Jag ringde minst tre gånger i timman medan jag fortfarande var kvar i Norge. Tala om separationsångest! Jag har träffat många underbara personer under min tid i Ålesund och det är tack vare dem som jag kommer minnas dessa månader som en så bra tid trots många motgångar.

Resan hem gick riktigt bra förutom några smärre sladdar på oplogade vägar, en nära-döden-upplevelse då jag var EXTREMT nära att köra på en älg samt en vilse-körning i läskigt ingenmansland då jag faktiskt började fundera på om jag hamnat i en parallell dimension. Efter 18 timmars körning var jag dock äntligen hemma och fick den bästa julklappen av alla - kramas med mamma, pappa och min älskade systerdotter Frida!

Zapiro, eller Jonathan Shapiro som han egentligen heter, är en fantastiskt rolig rackare. Tecknar brallorna av alla Sydafrikas makthavare, och delar gärna ut smockor internationellt också. Zapiro är judisk och hans teckningar om Israel är bland de elakaste jag sett. Kolla här.

Det roligaste av allt tycker jag är hans porträtt av Zuma, mest för att jag inte är Zumas största fan - mannen som (vare sig det var våldtäkt eller ej, han blev ju fria i rätten trots allt) låg med en HIV-positiv ung kvinna utan skydd trots att han visste om hennes status. Och att han hade minst två fruar och andra flickvänner som han kunde smitta. Och så tog han en dusch efteråt, eftersom det ändå är bättre än ingenting om man vill skydda sig mot HIV (vilket är sant). Vilket pucko! Så beter man sig bara inte.

Och Zapiro's Zumakaraktär har nu ett duschmunstycke permanent fastmonterat på huvudet. Så otroligt kul. Kolla här, Zuma med Sydafrikas nuvarande president Khalema Mothlante (analytiker är oense om huruvida Zuma kommer bli president överhuvudtaget nästa år. Många hävdar att det inte alls är på tapeten egentligen, utan att Motlanthe kommer sitta kvar. Den som lever får se...)

Men nu har Zuma fått nog och stämt Zapiro på 7 miljoner rand. I en nyligen publicerad teckning visas han knäppa upp brallorna framför Fru Justitia som försedd med ögonbindel hålls fast på golvet av ANC, COSATU (fackföreningsalliansen) och ANC Youth League (vars ledare har varit i rejält blåsväder för sina kommentarer om att han och ungdomsförbundet är beredda att ta till vapen och döda för Zuma om han inte kommer till makten. Gulligt). En klar referens både till Zumas våldtäktsmål och hans försök att få korruptionsanklagelserna mot honom ogiltigförklarade. Sjukt kul på samma sätt som bildens brutalitet gör iallafall mig spyfärdig.

Här kan ni se teckningen och läsa mer om ramaskriet. Kolla in kommentarerna till artikeln, rätt många tycker att Zapiro har helt rätt och att Zuma & co inte har någon som helst humor.

Foto: Gregor Rohrig

Fiskar. Fiskar. Och skrikande människor. Fotograferande människor. För 220 kronor kan du kliva in i the Lost Chambers på Atlantis Palm – men det är gratis om du bor på hotellet. Tunnlar som leder runt till olika fönster med insyn i akvarier – men faktiskt också insyn i de hotellrum som har fönster mot akvariet. Om du kommer tidigt på morgonen – före klockan nio får du dessutom se dykare med dammsugare som rengör akvarierna. Det ger det hela lite mer spänning. Att städa ett superakvarium tar tid.

Vid varje fönster står minst  en fotograferande människa. Och en förälder med barnvagn som försöker få barnet att titta på en fisk. Eller på flera fiskar. Men efter en stund så blir man som barnet – tröttnar på fiskarna och börjar titta på de fotograferande människorna. De förhöjer nyttan med att gå in i The Lost Chambers. Ryssar skriker mest. Japaner säger mest ”oooh!”. Araber använder barnvagnar som pansarvagnar och mejar ner allt motstånd. Svenskar – i alla fall jag – iakttar andra.

Sedan händer något. Alla fiskarna stirrar på en. Frågan kommer: Vem är här för att titta på vem? Är fiskarna samlade för att se människor? Eller människor för att se fiskar? Vem har fånigaste beteendet? Fiskarna eller vi? Jag röstar på människan.

Förra veckan skrev jag ju om julgodiset här på Gran Canaria. En annan väldigt typisk sak på julen här är julkrubban. Jag vet att vi har julkrubbor i Sverige också (på sin höjd har man det lilla stallet med Maria, Josef och det lilla barnet ackompanjerat av några djur).

Men aldrig har jag sett en sådan entusiasm med att bygga julkrubbor som här. Här ser man dem överallt och då menar jag verkligen överallt (med undantag av mitt hem då, men jag funderar starkt på att skaffa mig en).

I alla shoppingcentrum finns det en krubba (fotot nedan visar ljuskrubban på utsidan av shoppingvaruhuset El Corte Ingles), i parkerna i Las Palmas, på stranden Las Canteras (förra årets krubba på fotot, gjord helt i sand och så stor att man kunde gå runt i den) och hemma hos folk. Och nu talar jag inte om våra små krubbor med 2-3 figurer, nej här är det stora städer med hundratals figurer och tillhörande ljussättning.

Även hemma hos folk har man stora krubbor. Det typiska kanariska är att man har försatt Jesus födelse i en typisk kanarisk by och här finns de typiska kanariska människorna, brödmannen, bananodlaren, vattenhämterskan och alltid så finns det en gubbe som sitter på huk och bajsar. Jag har inte riktigt förstått varför den gubben ska vara med men det är väl någon lokal humor eller något skämt som jag inte har kläm på än.

I den lokala tidningen kan man under december månad, varje söndag få en gubbe till krubban. I år köpte jag en tidning en söndag och fick då bananodlaren som hittills fått ligga i en låda, tills jag skaffat resten som han kan få stå bredvid.

Toppfoto av julkrubba: Goforchris
Foto ljuskrubba el CI: jlmaral

Hej,

Travelstart vill passa på att önska just dig en glad jul och gott nytt år. Tack för 2008 och 2009 kommer bli ett mycket spännande år med många äventyr och resor!

Vill även passa på att informera att vår kundtjänst kommer att vara bemannat mellan 9-15 under jul- och nyårs helgen.

Fortsätt följa vår blogg för att läsa om vad som händer i världen!

En sjunken stad. Eller ett hotell byggt på konstgjord mark ute i en arabisk gulf. 1550 rum. 90 000 kronor för en natt i dyraste rummet. 3500 kronor för det billigaste. (Eller så nappar man som jag på ett erbjudande från Emirates där två gratisnätter ingår i detta bygge som är ett mellanting mellan  järnvägsstation, Skara sommarland och en  byggarbetsplats. 17 restauranger. 700 meter sandstrand (konstgjord förstås). Lek med delfiner. Vattenpark. Åk rutschkana nerför ett maya-tempel och sen i ett plaströr genom en pool med hajar. Vandra runt i tunnlar och se fiskar i olika akvarier. Bara i Dubai. Men det är något som är märkligt. –Boka bord för att garantera att du får plats i en restaurang! säger de vid incheckningen. Och så är fem bord fyllda på den franska restaurangen Rostang (där ankburgaren med gåslevertopping är mäktig och god och champagneglasen generöst fyllda)…..

Var är alla människor? Det är ju veckan före jul. Butikerna borde vara fyllda. Det är de inte. Och varför är allt stilla vid Burj Dubai – skyskrapan som nu är uppe i 800 meters höjd? För en vecka sedan avstannade bygget. Finansieringsproblem förstås. Kris. Helt plötsligt börjar företag avskeda folk (men anställer nya till lägre löner). Kris i Dubai?  - Nej – det är bara de torra löven som ramlar ner från trädet. Stammen och rötterna är gedigna och starka, säger en byggmästare.

Sant? Vem vet. Men helt plötsligt är det inte samma svingande byggkranar längre. Och stranden är helt plötsligt mycket lugnare. Och du behöver inte vänta en halvtimme på en taxi längre. Men det ekar tomt.

Det är ena roliga folk jag har i min klass här på universitetet i Addis Ababa. De får mig alltid att le, de kanske inte drar så många roliga skämt men de har ett roligt sätt att se på världen och framför allt, att uttrycka sig på. Det berikar mig att vi är så olika. Varje dag i skolan möts man med glada utrop och komplimanger. Även "bad hair day" dagar får man höra hur strålande man ser ut och minsta lilla skämt drar ner porlande skratt.

Det är lite som Vi på Saltkråkan, sådär idylliskt. Ingen får vara ledsen eller arg, är någon ovänner så måste en tredje part oombedd in och medla. Man får inte vara sur, nej så kan vi inte ha det. Det kan vara frustrerande ibland när man inte får ha rätt till att känna som man känner. Men det är ändå härligt att det är sådan gemenskap. Den fysiska närheten är lika naturlig som luften vi andas och man stöttas från alla sidor.