Blogg

Den lilla republiken Costa Rica, beläget i den södra delen av Centralamerika, har varit ett amerikanskt favoritresmål under en längre tid. Varje år besöker drygt en miljon amerikaner landet. Jag trodde Costa Rica var överskattat och att det skulle vara helt omöjligt att hitta en strand där man inte blev omkullsprungen av ett gäng amerikaner. Tänk så fel jag hade!

Jag reste ner längs kusten på Stillahavssidan från Nicaragua in i Costa Rica och kontrasterna mellan de båda länderna slog mig tidigt. Det mest märkbara var hur vägarna direkt efter landsgränsen utan tvivel var av asfalt till skillnad från lite mer tvivelaktigt väglag, som mestadels bestod av grus uppblandat med asfalt, i det betydligt fattigare landet Nicaragua. Den fantastiska grönskan var det andra som fångade min uppmärksamhet och ingav en mer exotisk känsla än det torra och sandiga grannlandet.

Ok, jag erkänner; det första stället jag hamnade på i Costa Rica var ingen höjdare. Tamarindo, en ort byggd för oss turister som kändes riktigt tråkig och ytlig, gjorde att mina farhågor om Costa Rica verkade stämma. Jag och mina två reskompisar träffade på en härlig amerikan med hyrbil och tog oss snabbt därifrån. Med den fyrhjulsdrivna (tack gode gud för det!) bilen roadtrippade vi runt kusten och besökte små byar, träffade trevliga Costa Ricaner och surfade vid milslånga och nästintill orörda stränder.

Nog för att Costa Rica är ett av de dyraste länderna i Centralamerika, du betalar mellan 50-80 kronor för att sova på vandrarhem, men det är också ett av de rikaste länderna i sin natur och sitt djurliv. En fjärdedel av landet består av naturskyddsområden och dessa områden växer stadigt. I Costa Rica finns allt för äventyraren - surfing, klättring, djungeltrekking, med mera, men även allt för en äkta semesterslappare som vill njuta av sol, bad och underbart väder. Hit vill jag åka igen!

I höstas så kom Vings nya hotellkoncept ”Sunprime resorts – semester för vuxna”. Deras beskrivning på konceptet är:

” I vårt hotellkoncept Sunprime Resorts har vi lagt allt fokus på vuxna som reser utan barn. Här anpassar vi allt in i minsta detalj för att kunna ge dig kvalitet och komfort och en alldeles särskild semesterkänsla. Res med partnern, bästa vännen eller arbetskamraterna – alla vuxna som tycker om sol, god mat och elegant boende kommer att stortrivas här.”

Det är gamla/äldre redan befintliga hotell som har byggts om för att passa en barnfri målgrupp. Man har delat in det i Prime Living – lyxiga sviter att bo i, Prime Lounge – lugna miljöer att njuta i, Prime Kitchen – vällagad mat och Prime Spa & Wellness – gym och relax att träna i.

Hittills har det bara funnits sunprime-hotell på två platser på Gran Canaria, Playa del Inglés och Playa del Cura. Men nu så har man lagt till ett hotell på Teneriffa, Playa de las Américas.

Så här skriver man:
” Nästa vinter öppnar vi ett modernt och mycket fräscht Sunprime Resort på Teneriffa. Boka kan du däremot göra redan nu! Sunprime Coral Suites & Spa ligger i populära Playa de las Américas med promenadavstånd till både strand, shopping, restauranger och nöjen. Du bor i designade sviter med hög komfort och gott om praktiska och smarta detaljer.”

För den som bokar en resa denna vintern har man 1500 kronors rabatt och för den som bokar resa till nästa vinter har man en annan rabatt:

” Väljer du att bo på något av våra Sunprime Resorts på Gran Canaria under pågående vintersäsong bjuder vi på 1.500:- rabatt per bokning. Under vintern 09/10 gäller samma rabatt på Sunprime Riviera Beach i Playa del Cura samt på nya Sunprime Coral Suites & Spa i Playa de las Américas på Teneriffa.”

Om hela konceptet kan man läsa på:
http://www2.ving.se/sunprime/

Foto: Eric Borda

Turistbyrån i Australiens nordöstliga provins Queensland har dragit igång en världsomfattande tävling som fått många att tappa andan. Tävlingen går ut på att hitta en person som från den 1 juli och sex månader framåt ska fungera som en ensam vaktare på den tropiska Hamilton Island vid stora barriärrevet utanför Australiens östkust. De själva kallar det "The best job in the world", och det är nog få som ifrågasätter det påståendet.

Jobbets uppgifter kommer att bestå av att hämta posten, mata fiskarna, blogga om det något ensliga men rätt avslappnade livet och helt enkelt se till att någon snorklar i vattnet, ligger på stranden, utforskar ön och sedan förmedlar till omvärlden allt vad den har att erbjuda. Som om det inte vore lockande nog väntar dessutom en saftig lönecheck varje månad - cirka 140 000 kronor!

Vad är då haken? Ja, att få jobbet. Ryktet om denna enastående möjlighet har spridits som en löpeld över hela jorden. Hundratusentals personer världen över lär söka, och för den som har turen att ta sig vidare till andra uttagningen väntar djupare intervjuer på plats i Australien för att slutligen hitta den som är allra mest lämpad. Men vem vet, det kan bli du!

Gå in här för mer information och för att ansöka om jobbet. Sista ansökningsdagen är den 22 februari.

Jag var ute på rean i går och fyndade lite. Jag älskar rea!
Jag förköper mig lätt och kommer hem med en massa saker som jag inte behöver. Som vinterkläder, som man rear ut nu. Det finns ju en gräns för hur många vinterjackor, höga stövlar, stickade tröjor och polojumprar som man hinner att använda under Gran Canarias tre vintermånader. Ja inte i år, vet ni som läste mitt inlägg från förra veckan. I år har vintern varit längre och kallare än vanligt och det har getts fler tillfällen att få använda sina vinterkläder.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu utan rean. Eftersom det är en allmän världskris, som även har nått hit till Gran Canaria, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Så började man rean redan innan jul här. För att julhandlingen inte skulle nå bottennivåer här. Fastän det märktes ändå.

Varje jul när jag varit ute och handlat julklappar har det varit så smockat med folk att man behövt machete för att ta sig fram, som i djungeln. Men i år så var det nästan tomt överallt. Endast under helgen märkte man lite trängsel i kassorna.

Nu efter alla helgerna har man öka på rean lite och lockar med upp till 60 procents rabatter. Ända tills mars ska rean hålla på. Allt gammalt ska bort och ge plats för vårens nyheter. Fast ska man komma hit för att shoppa så gäller det att hålla sig framme tidigt. Det är då fynden finns. Sedan kommer det bara fram allt som blivit över på reorna från tidigare år och som ingen vill ha, även om de skulle skänka bort det.

Så igår kom jag hem med ett par höga läderstövlar för 25 euro, en stickad långkofta för 9 euro, en polo för 5 euro och en jacka/kappa från Mexx för 74 euro. Jag kände det som om det var julafton på nytt.

Foto: I see modern britain

Tyvärr har jag än så länge inte nämnt något om den nytillkommna presidenten och dess reaktioner i New York. Ger därför en återblick av vad jag upplevde valdagen den 4 november;

Glädjen var total. Människor grät av lycka samtidigt som tanken inte kunde förstå att det var sant. Ja, det är sant, det är på riktigt. TV-skärmarna fanns överallt, alla kanaler visade samma sak - den amerikanska flaggan hade förändrats. Kvällen då en hel stad, och stora delar av detta enorma land, brakade loss i en total lycka. 

USA har fått en ny president. En president som inte passar in i den ram som historiens tidigare presidenter, ja, alla, så tydligt har passat in i. Den nya presidenten är varken gammal eller vit. Den nya presidenten är 47 år och mörkhyad. Utan att gå in på hans politiska budskap allt för mycket, och utan att lägga någon värdegrund i vad han vill åstadkomma under sin tid som president kan man, utan tvekan, konstatera att han än så länge givit ett stort hopp till det amerikanska folket att förändring är på väg. 

Namnet på alls läppar var, och fortfarande är, Barack Obama. New York fullständigt kokade en vecka från nu (läs 11 november). Gatorna var fyllda med en klart övervägande majoritet (kanske snarare förkrossande majoritet) av Obama-supportrar. Jag började kvällen i Harlem och avslutade på Times Square. Innan de första prognoserna hade kommit ut kunde man ta på stämningen på Harlems gator - alla hoppades, men ingen vågade riktigt tro att USA äntligen skulle få sin första svarta president. En svart man med en hög, blå-vit-röd, hatt och en t-shirt fylld med Obama-märken berättade att han inte litade på det amerikanska folket - 

"alla vet att en förändring ar nödvändigt, tyvärr litar jag inte på att det amerikanska folket gör något åt det", sade mannen med märkbart oroade ögon. 

Så gick tongångarna bland de förväntansfulla Harlem-invånarna innan CNN presenterade Obama-seger efter Obama-seger, delstat efter delstat. Ja, så var det - delstat efter delstat visade den blåa sidan som vinnare. Tillslut, när Florida presenterade ytterligare en Obama-vinst förstod människorna att det var klart, att den nya presidenten heter Barack Obama. Kaos, kaos, kaos. Lyckan var total - glädjen visste inga gränser.

Och, på Times Square likaså; när jag steg av taxibilen mötes jag av ett folkhav av lyckliga människor. Framför de stora TV-skärmarna skrek människorna ut sin lycka, samtidigt som man intresserat följde Obamas segertal. Ja, ni förstår poängen. Alla var väldigt glada, i lyckorus festade New York-invånarna hela natten med O-B-A-M-A på allas läppar. 

En ny tid är på väg, den nödvändiga förändringen har helt plötsligt blivit verklighet. Bara hoppas att det inte stannar där ´- "förändringen har kommit"- utan att, om fyra år, det det firas med orden "förändringen har skett'.

I landet som aldrig tycks få vila från de plågor som kriget bringar inger nyheten om rebelledaren Nkundas arrest föga tröst. Det kommer alltid nya förmågor som kan leda rebeller till att fortsatt bringa lidande, och vem vet egentligen om den där arresten verkligen hänt?

För lekmän gäller det att ha tungan rätt i mun om man vill få koll på vad som egentligen pågår i östra Kongo. Observera att mitt försök nedan säkerligen har sina brister. Man är ju bara en outsider som varit på korta besök och läst stora mängder andrahandsinformation.

Hur som, mycket förenklat är den senaste utvecklingen alltså att en gemensam kongolesisk och rwandisk styrka gått in i östra Kongo för att strida mot de huturebeller som alltsedan folkmordet 1994 huserar i östra Kongo och gör räder in i det tutsistyrda Rwanda. I vad som ser ut att vara en klassisk akt av kohandel var villkoret för att de rwandiska trupperna skulle få gå in i Kongo att de skulle arrestera Nkunda - tutsiern som (tills han blev avsatt av en intern maktstrid för någon vecka sen) ledde ett rebelluppror (egen utsago: kamp för att skydda Kongos tutsibefolkning) som dödat många och jagat långt fler på flykt.

Nu är själva frågan om Nkunda kommer att bli utlämnad till Kongo för rättegång - många kongoleser misstänker att den rwandiska regimen tvekar eftersom det kan finnas information om relationer mellan Nkundas rebeller och Rwanda som inte bör komma ut.

Hur det nu är så är situationen miserabel för miljoner kongoleser och man kan ju förstå att en arrest hit eller dit (hur betydelsefull den än må vara i sig) inte inger något hopp. Det tjatas ju alltid om landets potential - alla naturtillgångar, den magnifika Kongofloden, regnskogen, det fertila klimatet... och det är ju sant. Om det inte vore fullständigt livsfarligt vore Kongo det perfekta resmålet för äventyrliga backpackare. Tim Butchers bok från förra året, Blood River, är en häftig beskrivning av detta inferno av krigets och förfallets galenskap i kombination med fullständig naturskönhet. På bilden ser ni palmerna som kantar vägarna i den kaotiska huvudstaden Kinshasa.

Men nu finns knappt inga backpackare i Kongo, bara en lidande lokalbefolkning som inte på något vis kan ta sina ryggsäckar och dra. En god vän till mig brukar säga att fattigdom är avsaknad av valmöjligheter, och det stämmer alldeles särskilt dessa dagar i Kongo.

För alla fotbollsfans meddelas att Kapstadens VM-stadion, som jag skrivit om tidigare här på bloggen, växer i fortsatt rask takt. Det syns nu tydligt att det är ett tjusigt byggnadsverk på gång! Mja, kanske inte i klass med Beijings fågelbo i fråga om originalitet kanske, men fint ser det ut! Ett klassiskt stadium helt enkelt. På bilden ser ni byggnadsverket sett från Table Mountain. Så nog har stadion nu börjat ta plats i Kapstadens stadsbild på riktigt!

Det känns mer och mer verkligt att fotbolls-VM kommer att hända här, tio minuters promenad från min förstukvist! Iiih! Nu när 2009 är här är det faktiskt bara ett år kvar!!

Strandpromenaden i Thessaloniki har sin tjusning i alla väder (utom möjligen i stark blåst!). Så här års, när dimman liksom bäddar in allt i vit bomull, då kan en sakta promenad på strandpromenaden kännas som om man deltar i en romantisk film...

Går man åt ena hållet längs med Nikis-boulevarden har man Thessalonikis stora turistsymbol, det Vita tornet, framför sig. Går man åt motsatt håll ser man hamnen med den pir där Thessalonikis populära filmfestival sker varje år i november.

Och ungefär i mitten av strandpromenaden så ligger torget Plateia Aristotelous, stans absoluta hjärta. Där finns några av stans bästa hotell med utsikt över havet, gott om kafeterier för alla åldrar och smaker  - och så det kulturella andningshålet, biografen Olympion, där de filmintresserade kan se kvalitetsfilm som inte går upp på andra biografer. På torget ordnas evenemang och konserter, där matar man duvor och stämmer träff med varann. 

En disig vinterdag som denna är det knappt man kan skymta de stora fartygen som ligger för ankar ute i Thermaikosbukten. Men när det är klart och lite kyligt vinterväder, då ser man ända bort till berget Olympos (Olympen), till Greklands högsta berg och gudarnas boning. Antingen det är dimma eller sol, vinter eller sommar, så är en promenad eller en joggingtur längs strandpromenaden ett måste.