Blogg

En söndag i januari gjorde vi som så många andra kanarier gör på söndagar. Vi åkte upp i bergen på utflykt. En farbror till min sambo hade köpt sig ett litet torp med tillhörande stor fruktträdgård med apelsin-, mandarin-, nektarin- och mandelträd. Örtträdgård, vinrankor och blommor. Nu var vi uppbjudna dit.

Torpet ligger i en liten by som heter Valleseco och det är också namnet på kommunen där den ligger. Själva byn såg jag aldrig men jag har förstått att det är typ bara en korsning med ett par restauranger som lever upp på helgerna när det kommer folk från storstaden och ska äta helgmiddag med familjen. Kommunens hemsida: http://www.valleseco.es

Byn ligger nästan mitt på ön uppe i bergen och man tar sig dit på en halvtimme till en timme beroende på trafiken. Alla vägarna dit är små svindlande serpentinvägar, så en sträcka som man borde kunna klämma på en kvart tar alltså betydligt längre tid.

När man åker från Las Palmas så kan det vara soligt och varmt men när man kommer upp i bergen sjunker temperaturen cirka fyra grader och det kan vara ett helt annat väder när man kommer fram. Som när vi åkte hemifrån denna dagen var det sol och 19 grader. När vi kom fram var det sol och 15 grader som byttes snabbt mot ett ständigt duggregn och när vi åkte därifrån visade termometern i bilen på 11 grader.

Men vi satt ute och grillade under en markis och till efterrätt fick vi nyplockade apelsiner och mandariner från trädgården. Kan det bli mer exotiskt? Att få plocka sina egna apelsiner.

Utsikten från terrassen är helt annorlunda mot nere i Las Palmas och ännu mer annorlunda mot södern med sina stränder och uttorkade slätter. Här grönskar det och det finns höga berg och djupa raviner. När vi åkte hem fick vi med oss en massa apelsiner att pressa färsk apelsinjuice med till helgfrukostarna.

När du ska ta dig från Nairobi till Mombasa har du fyra alternativ; du kan antingen välja att ta planet (titta ut genom fönstret till höger och du kommer att se berget Kilimanjaro - det är en härlig syn!), buss (det är billigt och snabbt, men är det så säkert?), åka bil eller ta tåget. Jag brukar välja tåget eller "the iron snake" som de föredrar att kalla det på sin hemsida.

Tåget går långsamt och är ofta försenat så du bör inte ha en tid att passa, men om tiden inte är ett problem är det här ett mysigt sätt att färdas till kusten på. Enligt tidtabellen ska det avgå klockan 19 från tågstationen i Nairobi på måndagar, onsdagar och fredagar och samma tid på tisdag, torsdag och söndag från Mombasa när du ska tillbaka. När du har lämnat dina väskor i kupén väntar en trerätters middag på vita linnedukar i restaurangvagnen och när du sedan återvänder till kupén igen är sängen bäddad. Om du har köpt en förstaklassbiljett finns det två bäddar i kupén (våningssäng) och med en andraklassbiljett får du dela kupén med tre andra. Lala salama, sov gott!

Till frukost serveras ägg, korv, bröd, juice och té/kaffe och eftersom tåget tar dig genom Tsavo National Park kan du titta ut genom fönstret och se djur som till exempel impala, zebra, giraff och struts. Sist jag åkte hade jag tur och fick se en elefantfamilj.

Hemsida: http://www.eastafricashuttles.com/train.htm

Man kan läsa att Greenpeace-aktivister protesterar vid Colosseum och tunnelbanestationen invid, mot företaget Metro, som ansvarar för utbyggnaden av Rom's tunnelbana. Anledningen? "African forest destruction sponsored by Metro". Att företaget köpt trä av Interwood, som enligt Greenpeace avverkat träd på olaglig väg. För tillfället ligger trälasset och väntar i hamnen i Ravenna, dit ytterligare Greenpeace aktivister tagit sig för att protestera.
 
Interwood har erbjudit sig att förklara saken.

Här hittar ni nyhetsbyrån ANSA's rapportering (på italienska).

Resan började en vanlig morgon någon dag i veckan. Vi skulle åka från den lilla strandstaden Monterrico i västra Guatemala, som jag under vår vistelse beskrev som en äkta spökstad. Hände inte mycket mer där än att jag nästan blev spöad av en femårig tysk liten flicka, blev attackerad av en skorpion och fascinerades av vågornas styrka när de slog upp på stranden och fick vårt strandhostel att skaka i grunden.

Eftersom vi som vanligt kände oss relativt panka bestämde vi oss för att skippa den bekväma och tråkiga minibussen som skulle ta oss direkt till El Salvador och "någon strand där" på bara fyra timmar, och istället resa lokalt hela vägen dit. Allt blev väldigt improviserat från första början, då vi hoppade på en liten båt. Byte över till buss. Sedan en ny buss. Avlastad och hjälp med byte till ny buss igen av snälla medpassagerare. Framme i någon liten håla med trevliga små matskjul där vi kunde äta lunch. Var är vi? Ingen aning. Vad ska vi ta för buss? Ingen aning. Som tur var är ju alla så underbart snälla och hjälpsamma i dessa trakter att vi bortkomna vilsna små frågetecken inte behövde misströsta länge innan vi fick hjälp av lokalbefolkningen.

"Ni ska bara vänta här på Pulman", meddelade någon oss snällt. Jag som spanskatolk var förbryllad. "Vad är en Pulma?" "Det är en sljhuokdnbkna". "Mmmhm, och vad är en sljhhfubvkjdga?" undrade jag vidare. "DET....är en Pulma" upplyste då någon annan med ett leende. Vi väntade på Pulman. Det visade sig vara en helt vanlig buss av det amerikanska märket Pull-Man. Ahaaa.

Vi färdades med Pulman nästan hela vägen fram. Gränsen över till El Salvador klarade vi utan problem och med åkhjälp av en cykeltaxi. Pulman var en lyx jämfört med de chickenbuses vi tagit innan (gamla amerikanska skolbussar som nu tjänar som lokalbussar i Centralamerika, fullproppade till bristningsgränsen och har utan undantag en galen chaufför). Vi visste självklart fortfarande inte var vi skulle, bara att vi skulle till El Salvador, och här var vi ju nu, nu då? Återigen hjälpte en massa rara människor oss att bestämma destination och vi blev avvinkade på en landsväg sent på kvällen och tillsagda att Playa el Tunco låg här (vi var skeptiska). Efter många om och men hittade vi fram, då 45 kronor fattigare samt trötta och slitna efter 10 timmars resande. Vi var lyckliga, och blev ännu lyckligare. Vi blev kära i platsen el Tunco, de stora surfvågorna, den svarta heta lavasanden, de fantastiska människorna och atmosfären på vårt otroligt avslappnade och sköna hotell Mopelia.

Hit SKA jag återvända.

Kazuri är swahili och betyder "liten och vacker" och när du besöker verkstaden där de tillverkar pärlor av lera i alla olika former, storlekar och färger kommer du att förstå varför de valde det namnet för deras verksamhet.

Fabriken är belägen i förorten Karen, inte långt från Karen Blixenmuseet i Nairobi, och du kan få en guidad tur för att se hur de gör dessa vackra och färgglada halsband, armband och örhängen från ´scratch´. Kazuri är medlem i ´the Fair Trade Federation´ och ´the International Fair Trade Association (IFAT)´. I anslutning till verkstaden finns också en butik. 

Om du inte har tid att åka dit kan du alltid hitta deras butiker i flera köpcentra runt Nairobi och Mombasa.

Kazuris huvudsakliga uppdrag är att "tillhandahålla och upprätthålla möjligheter till sysselsättning för missgynnade människor i det kenyanska samhället ". Av den anledningen är många av de kvinnor som arbetar i fabriken ensamstående föräldrar som nu har fått möjlighet att försörja sig och sin familj.

Kazuris kenyanska hemsida: www.kazuri.com
Kazuris skandinaviska hemsida (på danska): http://www.kazuriscandinavia.com/

Det där med att äta frukost i Grekland är ingenting som står särskilt högt i kurs. Allmänt sett kan man nog säga att grekerna istället äter mer och mer ju längre dagen lider. Barn dricker varm mjölk innan de går till skolan, ofta ingenting mer, sen köper de något i skolans kiosk vid 10-tiden, medan vuxna ofta bara dricker en slät kopp kaffe på morgonen.

Men som tur är så finns det koulouria! Det är en sorts sesambröd som säljs överallt, både i skolan, i brödbutiker eller av försäljare som har en liten vagn stående på trottoaren. För 50 cent får man en stor rund brödring med sesamfrön på, nåt liknande en bagel, och den står man sig ganska länge på. Så kanske det är fel att säga att grekerna inte äter frukost alls, utan att de äter den "på språng" istället, nån gång under morgonen eller förmiddagen. Den här typen av bröd bör bara ätas när det är färskt på morgonen, för redan framåt eftermiddagen blir det segt och trist.

I Turkiet heter samma bröd simit och det har en lång historia och tradition i båda länderna. (På bilden en försäljare på trottoaren i Thessaloniki. Brödet till vänster är ett russinbröd, även det mycket populärt).

Detta skall vara en tripadvisor killer

I veckan så kom den, äntligen så kom den, VÄRMEN!
Från att ena dagen ha visat på 15 grader så visade termometern 18 grader på onsdagsmorgonen.

Det var förutspått. Framför allt av min svärfar som är gammal fiskare och kan det där med månens gång, ebb och flod. Det var nämligen byte av månfas tisdagen den 10 mars och månen blev full. Detta betyder, säger de som vet, att saker och ting kan förändras. En av dessa saker är bland annat vädret som om det har varit på ett visst sätt, är ganska troligt att det byts till att vara på ett annat sätt.

En annan sak som kan bytas är turen, eller oturen. Humöret på folk kan vara en annan sak som kan bytas. Och så detta med barnafödandet. När jag skulle få min son så spåddes det att han skulle komma ett visst datum, javisst vid månskiftet. Det föds uppenbarligen fler barn vid månskifte än andra dagar. Nu ska det väl tilläggas att det inte var barnmorskan som spådde detta, utan ”fiskarna”. Barnmorskan gick mer på de 40 avklarade veckorna som en ”normal” graviditet ska pågå.

Men om detta med månen, jag vet inte hur det fungerar men det GÖR det. Förra veckan var det kallt som sjutton och vi sov med flanellpyjamas på nätterna. Under tre dagar var månen stor och full som en mogen ost. På 24 timmar så byttes vädret och nu sitter jag framför datorn i shorts och t-shirt. Det är inte så varmt att jag svettas men termometern visar på 23 grader i skuggan. Den 20 mars börjar officiellt våren här och den 29:e är det byte till sommartid. Välkommen värme och vår!

Foto: Hamed Saber