Jag har oftast firat ganska traditionella midsomrar hemma i Sverige. Det har nästan alltid varit på någons landställe eller i skärgårdsmiljö och sill och nubbe har man förstås inte varit utan. Men ett par år har jag varit utomlands. I Barcelona låg vi på stranden som vilken annan dag som helst och i Israel funderade jag på att ta en tur till IKEA men det låg två timmar bort med bil så det blev ingenting av med det.

Därför blev denna midsommar i New York mitt första riktiga firande utomlands. Och det traditionella var det ingen brist på. Midsommarstången lövades och restes, folkdansarna körde sina varv runt stången och en buffé med bland annat sill, lax och potatissallad stod uppdukad. Det som bröt mot traditionerna var förstås bristen på snaps. New Yorks parker har ett totalt förbud mot alkohol och även om de brukar se mellan fingrarna så länge man har en brun pappåse runt sin ölflaska (to brownbag the bottle) så blir det svårare att göra det samma med ett nubbeglas. Dessutom är det knepigt att smyga när man ju måste sjunga en snapsvisa med hög röst innan man dricker. Buffén hade också några mycket suspekta inslag som tex friterade mozarellapinnar - har då aldrig jag sett på borden i Sverige.

Men det bästa nya inslaget var förstås mängden amerikaner som hängt med sina svenska släktingar eller bara dykt upp för att se vad som stod på. Och de slängde sig gärna in i danserna och skrålade "djungfrou, djungfrou" trots att jag antar att de varken förstod vad de sjöng eller varför danserna såg ut som de gjorde. Men roligt var det!

Det pratades också om att svenska konsulatet ska stänga sitt New York-kontor och eftersom det är de som anordnar midsommarfirandet i Battery Park så kan 2009 ha varit sista året.

En av de mest fotograferade vyerna - midsommarstången med Frihetsgudinnan i bakgrunden.