En god vän tog mig nyligen med på en spontan helgutflykt, någonstans i Ungern.

Vi klev av vid perrongen i byn Ötteveny, mitt på blanka lördagseftermiddan. En gammal, sliten kåk tornade där upp sig, schablonbilden av ett klassiskt kråkslott, detta var tågstationen. Det var öppet så vi gick in, men där fanns inte en människa i sikte. Utanför huvudentrén fanns inte heller buss, taxi eller informationstavla. Via vårt mobila internet fann vi i alla fall adressen till ett litet "chateau" dit vi ringde, fick en vägbeskrivning och traskade den dryga kilometern genom byn.

Chateau Földváry, stoltserar med fyra stjärnor, och visade sig vara charmant, dock rejält avsides och med oss som enda gäster. Elegant dekorerat, ypperlig service men som sagt ödsligt - och aningens kusligt. Som när vi dinerade i den stora matsalen, då ekade våra röster trots att vi nästan viskade, och hela tiden ivrigt påpassade av en über-artig servitör.

Dagen därpå tog vi en promenad i byn, och det bestående minnet av den promenaden var att vid vartenda hus vi närmade oss och passerade, så ekade och avtog hundskallen systematiskt, likt en dopplereffekt – känslan av att ha deltagit i en storskalig performance var inte för långsökt!