Blogg

Religiös turism är på uppgång världen över. Enligt Världsturismorganisationen (UNWTO) är den så kallade religiösa turismen den enda som inte drabbats av den senaste tidens ekonomiska kris. Siffror visar att över 300 miljoner människor per år reser till religiösa turistmål över hela världen.
En representant för UNWTO berättade på den stora mässan Philoxenia i Thessaloniki nyligen att det bara i Grekland finns närmare 280 olika platser som kan räknas till religiösa turistmål. De allra flesta är kloster - och populärast av alla är förstås Meteora, dessa fantastiska klippformationer med urgamla kloster på topparna. Populär är också ön Patmos där man kan besöka grottan där Johannes skrev sin Uppenbarelse.

Förutom i Meteora finns det i Grekland kloster av alla storlekar och åldrar precis överallt, både på fastlandet och på öarna. De flesta är öppna dagtid för besök och på många ställen kan man också få övernatta utan kostnad. Lyckas man pricka in den dag då klostrets helgon har namnsdag, ja då kan man få vara med om både processioner och festliga evenemang. Men såna dagar får man räkna med att trängas med tusentals andra, för grekerna älskar sina kloster och är trogna besökare.

Den sista torsdagen i november firas stort i USA. Då är det nämligen Thanksgiving som är en av få högtider som inte är religiös utan har med indianerna att göra och hur de delade med sig av sin mat till de vita som kom. Det handlar alltså mest om att äta!

Det är också en riktig familjehögtid. De flesta av mina vänner i New York har åkt hem till städerna där de växte upp för att fira hemma med föräldrarna. Jag blev inbjuden till en av mina vänner som istället bjöd sin familj till sig i New York. De lagade kalkon, majs, sötpotatis och pumpapaj enligt de amerikanska traditionerna. Jag hade blivit ombedd att göra svenska köttbullar för att vidga deras matvyer lite. Hela kvällen ägnade vi sen åt olika lekar och spel och svenska kubb spelade vi faktiskt i ett gäng timmar.

När föräldrarna dagen efter tillbringade mängder av timmar på IKEA, som de inte har i sin hemstad, kändes det nästan som om den här Thanksgiving innehöll mer svenskt än amerikanskt.

Sedan ett år tillbaka har skidturister i Schweiz kunnat får förtur i backarna. First track lanserades förra året av STS Alpresor och innebär att du får vara först och ensam med att plöja alldeles nypistade backar innan de öppnar för allmänheten.

Tänk dig själv, stå högst upp på toppen av en backe i Zermatt och få njuta av känslan att slänga sig utför utan att trängas med andra, det är du, den friska luften och snön - och en nypistad orörd nedfart. First track blev väldigt populärt på en gång och detta har gjort att man i år har utökat konceptet till flera skidorter. Nu finns first track i Verbier, Zermatt och Saas Fee i Schweiz, Obertauen i Österrike, Chamonix i Frankrike och Champoluc i Italien. Man får åka upp med liften tidigt på morgonen och ha backen för sig själv i en timme. Detta kostar kring 200 kronor och då får man även frukost!

Billiga flygbiljetter till snön hittar du alltid på www.travelstart.se.

foto: Martin Konzett

Jag och några vänner provade på couchsurfing i Avilés i Spanska Asturias, tydligen platsen där några av scenerna till Woody Allens romantiska relationskomedi Vicky Cristina Barcelona spelades in. I filmen anges det felaktigt vara grannstaden Oviedo, vilket vår guide nämnde för oss, med illa dold besvikelse.

Många vi träffade ute ville mer än gärna berätta om Asturias stolta cidertraditioner, för att därefter demonstrera hur man häller upp drycken på korrekt sätt. Ena armen hålls högt uppe bakom huvudet och sen ska man pricka rätt in i glaset som man håller med andra handen framför sig, neråt höger. Kunde inte riktigt begripa om det fanns en funktion med ritualen - kanske det tar fram druvans aromer, eller så gillar man bara att showa loss lite. Sedan bjuds glaset runt sällskapet, men sista slurken ska inte drickas (betyder otur), den skvätter man ut.

Favoritstället var definitivt vinoteket Syrah, ett stiligt, om än något minimalt, krypin med fantastiskt gott käk och gästvänlig personal. Om ni går dit, be dem gärna demonstrera deras lukt-box - det är en låda med doftessenser avsedd för vinkonnässörer som vill öva upp förmågan att beskriva vad man upplever när man provar vin.

Eftersom jag aldrig skulle ta upp kameran och försöka fota kändisar som bara försöker leva sitt privatliv så kan jag bara bjuda på denna bild från filminspelningen av "The Sorcerer's Apprentice" med Nicholas Cage (han kan skymtas i slokhatt i mitten).

I de flesta storstäder kan man se en och annan känd person då och då. Skillnaden med en så gigantisk stad som New York är att även kändisarna är större. Under mina åtta månader här har det blivit ett gäng celebriteter och även om de kanske inte dyker upp på samma ställen igen så var det här jag såg dem:

• En av tvillingsystrarna, Mary-Kate Olsen, syntes göra yoga på "Yoga To the People" i East Village.
• Även Matt Dillon hänger i East Village, närmare bestämt på italienska restaurangen "Gnocco". Kanske var det den goda tryffelpizzan som lockade.
• En populär paparazzispot är "Da Silvano" på 6th Ave i West Village. Den senaste kändisen jag såg där var "My Umbrella" sångerskan Rihanna med en grupp vänner.
• Gwyneth Paltrow och Chris Martin satt och åt ihop på hippa britpuben "The Spotted Pig", även den i West Village.
• Ett annat par, Antonio Banderas och Melanie Griffith, syntes hand i hand promenerandes snabbt ner längs Broadway vid 50th Street ungefär.
• Sedan "Sex and the City" är det "Gossip Girl" som har tagit över som New Yorks tv-serie. Matthew Settle som spelar pappan Rufus Humphrey tillbringade en lördagkväll i baren på hotellet SoHo Grand.

November månad är tsipouro-månad i Grekland. Det är då man samlas på vingårdarna för att tillverka den starka drycken tsipouro. Och medan bränningen pågår så bjuder man in till fest, med mat, dryck, dans och musik.

Tsipouro är en genuint grekisk produkt som hör ihop med grekernas sätt att leva. Vem har inte sett äldre män som sitter och pratar och gestikulerar på kaféerna med små glas tsipouro och några tallrikar tilltugg framför sig. Det är en social ritual med många hundra år på nacken.  

Eftersom tsipouro tillverkas av det som blir över när vindruvorna är pressade – skal, kärnor och must – är det naturligt att tillverkningen sker på vingårdarna. På liknande sätt framställs även grappa i Italien. Och den som varit på Kreta kanske har druckit "tsikoudia", som det heter där.

Men det är inte bara vinproducenterna själva som gör tsipouro, alla odlare som har lite druvor kan hyra in sig på gården några timmar för att bränna egen tsipouro för hemmabruk. Och det är då man bjuder in släkt och vänner till fest medan bränningen pågår i den stora destilleringsapparaten.

Apparaten ser ut som en stor kopparkittel med olika rör som leder fram till en kran. Där smakas tsipouron av flera gånger för att man ska få den smak och styrka man vill ha. Tsipouro är lite starkare än ouzo (som är industriellt tillverkad), den brukar ha en alkoholhalt på mellan 42 och 53 procent. Tillverkningen kräver förstås tillstånd eftersom det handlar om alkohol men sedan 1925 har inga nya tillstånd getts, de befintliga kan bara gå i arv eller säljas till någon annan, allt för att hålla tillverkningen inom kontrollerade gränser.

Under många av mina tidigare besök i New York har jag tänkt gå på någon burlesq-show. Av någon anledning är det en scenkonst som har levt kvar här i mer än på många andra platser och det har nästan blivit ett mainstream-nöje som drar lika många kvinnor som män, äldre som yngre.

Nu i veckan var i alla fall första gången jag kom iväg. Jag hade ju läst lite grann om det - ord som dekadens, underground och hedonism används flitigt - men jag visste ändå inte riktigt vad jag skulle förvänta mig.

Det var förstås mycket naket, enkla strippnummer av väldigt kurviga kvinnor. Det var bra, sensuell musik av bandet Amour Obscur med fantastiska Dee Dee Vega som sångerska. Och så var det förstås en del nummer som mest fungerade för att chocka - mer än naket med en viss grad av äckelfaktor som fick publiken att rygga tillbaka. På det hela taget tror jag dock de flesta kände sig väl underhållna, det samma gäller mig själv. Men det är nog inget jag skulle springa på varje vecka.

Just norr om den punkt där Highway 1 viker av in mot land i norra Kalifornien finns en kuststräcka som fått det inspirerande namnet ”Lost Coast”. Namnet kommer från att kustlinjen här var alldeles för bergig och svårtillgänglig för att man skulle kunna fortsätta bygga Highway 1 längs havet. Ingen väg innebar att denna del av kusten föll i glömska under en lång tid, och blev då ”förlorad”. Uppenbarligen är Lost Coast inte alls förlorad längre, utan hittad, och dessutom älskad av många som besöker den.

Den mest spektakulära delen når man genom att köra antingen Highway 1 eller väg 101 norrut från San Francisco, och vika av västerut vid Garberville mot den lilla orten Shelter Cove, som har en verkligt speciell stämning över sig och där varje invånare tycks vara ett original, med en förtjusande levnadshistoria att berätta.

Allra bäst njuter man av detta natursköna, kuperade (och ofta dimmiga) område, med berg som reser sig högt bara några stenkast inåt land, genom att vandra. Ödsliga Lost Coast Trail är den mest intressanta vandringsleden enligt lokalbefolkningen. Den går längs havet och ska vara helt oförglömlig. Men den kräver ganska mycket planering och flera dagar till fots. Vill man bara göra dagsturer ska man fokusera på att gå på stränderna, vilket jag ägnade mig åt under mitt besök. Kanske allra häftigast är Black Sands Beach som även har en mytomspunnen surfspot en bit norrut med exceptionellt bra vågor.

I Shelter Cove finns ett gäng motell. Många rum har en egen balkong med utsikt över Stilla Havets obrutna horisont. Tänk på att Lost Coast är populärt på sommaren, så boka motell i förväg om ni planerar att resa dit under denna säsong.

Läs mer om vandringen längs Lost Coast, här.

Strax utanför Salzburgs internationella flygplats ligger en udda skapelse, även den en flygplats men av en helt annan karaktär.

Platsen heter Hangar 7 och inrymmer bland annat en lyxig restaurang med menyer från världsberömda kockar, ett flygplansmuseum och en ständigt pågående internationell konstutställning. Hangaren ägs av ingen mindre än Dietrich Mateschitz – miljardär, flygplansfantast och uppfinnaren av energidrycken Red Bull. Fenomenet Dietrich är egentligen värt att skriva en helt egen bloggpost om, för i Salzburg och i viss mån Österrike har han närmast en mytisk kultstatus.

Det är gratis inträde till museet och att bara spatsera omkring inne i hangaren är rofyllt, då hangarbygget består av ett massivt och böljande stålnät med generöst ljusinsläpp från alla glasinfattningar. Väl värt ett besök då det kan tilltala många - här upplever man en intressant blandning av kulinariska specialiteter, lyx, flygplanshistoria, extremsport, arkitektur och konst. Även den spatiösa toaletten på nedervåningen är en fascinerande konstruktion man aldrig glömmer (!).

Befinner man sig i Österrike under vinterhalvåret, kommer man garanterat få propåer om att dra iväg till någon av alla de skidanläggningar som finns tillgängliga. Jag betraktas som lite mesig eftersom jag föredrar längdskidåkning framför slalom, något som får många ögonbryn att höjas.

Men det finns ett tredje alternativ: Rodel - eller på svenska: kälkåkning. För alla åldrar. Tyckte det lät som ett harmlöst men charmigt sätt att åka nerför så vi begav oss till skidanläggningen Abtenau Karkogel i bundesland Salzburg, Tennengau kommun. Det sträcker sig 1187 meter över havet. och man kan åka nerför deras Rodelbahn dag som natt.

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att rodel-äventyret var fullkomligt livsfarligt. Den isiga banan stupade brant nerför, svängarna kröker sig 180 grader och har man inte koll på hur man svänger kälken finns det inga staket som skyddar mot avgrunden nerför berget. Vi åkte dessutom två på vår träkälke så baktyngden försvårade styrkapaciteten.

Kontenta: 3 kilometer adrenalinchock och två nedslipade sulor på mina Dr Martens, men vansinnigt kul! Eller "Spaß garantiert", som de själva säger.