De senaste fem åren har jag rest i nästan 40 olika länder i en handfull världsdelar. Jag förvånas inte längre över att min vilja att fortsätta resa inte har dämpats ett dugg. Jag minns när min pappa första gången tog mig till Jotunheimen i Norge, och vi vandrade Besseggen leden tillsammans, bara han och jag. Landskapet och frihetskänslan - vita, karga toppar, turkosa och djupblå glaciärsjöar och oändliga vildmarksvidder - tände en nyfikenhet inom mig. Sedan dess har jag hela tiden velat se mer.

Jag såg rätt nyligen en intervju som CNN:s kunniga Fareed Zakaria gjorde med Googles VD Eric Schmidt. De båda männen pratade bland annat om hur skolundervisningen långsiktigt kommer att förändras av det faktum att nästan all information numera finns tillgänglig på internet. Behöver man verkligen lära barn att stava rätt, behöver de lära sig att Etiopiens huvudstad heter Addis Abeba, när det ändå finns stavningsprogram i Word och Wikipedia som rättar till eventuella fel? Kanske inte.

Schmidt hävdade att en prestation framöver mer kommer att handla om att finna, sammanställa och paketera den information som redan finns, snarare än att lära sig saker utantill. Utmaningen blir därmed att stimulera människors nyfikenhet och få dem att vilja lära sig saker, trots den oändliga databas som finns online.

Här har jag insett att resor har en central roll. Vem glömmer vad Etiopiens huvudstad heter, om man varit där? Och vem vill inte lära sig mer om kinesernas ockupation av Tibet efter att med egna ögon ha sett den tibetanska högplatåns byar och böneflaggor, känt smaken av jakmjölk och doften av klostrens rökelse? Framtidens kunskap och nyfikenhet kommer att vara mer förankrad i egna upplevelser, tror jag. Det är nog därför många är beredda att lägga så mycket pengar på resor. På sikt ger det avkastning som vilken annan investering som helst. Resandet och lärandet går allt mer hand i hand – ett ömsesidigt samband som tar formen av en obruten cirkel. En Global Citizen står väl förberedd inför detta.