Blogg

 Hubertus utkikstorn

Solen steker, i helgen var det outhärdliga 39 grader i solen. Att röra sig inne i stan känns lika kul som att vada i varmt klister. Och det finns inget hav i Österrike. I huvudstaden finns överfulla badplatser och smutsiga floder, inget mysigt alternativ. Så även om man inte kan svalka sig kan man fly staden och upp i kullarna (det finns inga riktiga berg i Nieder Österreich som Wiens distrikt befinner sig i) som ligger relativt nära och som erbjuder friska vindar och välbevarade kulturlandskap. Det kanske mest välkända är Kahlenberg med sina vingårdar och vildvuxna urskog, Wienerwald. Ett annat alternativ väl värt mödan är Lainzer Tiergarten som man kan ta sig till med allmänna färdmedel. Det är kejsar Ferdinand I:s gamla jaktmarker, grundades anno 1561 och öppnades sedan upp för allmänheten först 1919. 

Här finns vildsvin, gulliga rådjur, kråkor och schmetterlings som hämtade ur en Disneyfilm.

Hermesvilla 

Vi tog oss alltså dit och gick på hederlig hajk. Promenad igenom idyllisk mark och skog. Stannade upp mitt i den kejserliga djungeln för ett restaurangbesök och spisade gulasch och ett krus Zwickl. Passerade senare Hermesvilla, ett utsökt litet palats som kejsar Franz Josef I byggde till sin fru. Vi var aldrig inne, men jag har förtsått att det idag används som konstmuseum och visar där muralmålningar och interiörer signerade av dåtidens konstelit. 

Kort därefter kom vi till ett utsiktstorn som dedikerats för Hubertus, alla jägares skyddshelgon. Först häruppe ser man hela naturlandskapet i sin enastående prakt, en syn för gudarna. Sedan sista sträckan tillbaka till start, och lokalbussen hem igen.

Den finner man inte någonstans i Wien. Nej, man får bege sig långt ut på vischan i regionen Salzburg, till Gasthaus Alpenrose. Dit kommer man enbart med egen bil längs slingriga små vägar som letar sig upp genom bergsmassiven, lite som att bestiga Macchu Picchu, man får tryckutjämna på vägen upp. Man parkerar dessutom direkt på den minimalt tilltagna vägen, det finns ingen aviserad parkeringsplats när man väl kommit fram.

Sen kommer man in i vad som känns precis som en extremt typisk Bayersk mysig alpstuga, väldigt likt den som Monty Python-gänget parodierade i sketchen när de skulle beställa för regionen urtypiskt lokala maträtter. Det är enkelt och trevligt i stugan, och det finns såklart en uteservering med oslagbar utsikt över nejderna.

En schnitzel är inte jättebillig, cirka 12 euro, men den är stor som en barnpizza och kommer med en superfräsch sallad till. Det finns även en riktigt läcker variant som heter Cordon Bleu och som har ost under frityren. Makalöst gott. Rekommenderad dryck: det lokala ölet Kaiser, helst en dunkel (mörk) sort. Gasthauset är alltså vida beryktat för sin Schnitzel. Ett besök man sedan kan skryta om för varje Österrikare man möter.

Under en frisk vårpromenad nu i påskhelgen, en s.k. wanderung i de Salzburgska bergen, pekar en god vän ut ett berg i fjärran, som enligt utsago inte är vilket berg som helst, utan det mytomspunna Untersberg. Jag har lite sent omsider kommit underfund med att Österrikare omger sig med en hel del legender och spännande mytologi som har med berg att göra. Myterna sätter alltid myror i huvet på mig. Under vår lilla bergshajk fick jag reda på inte mindre än tre häpnadsväckande små skrönor:

1. Kejsaren Frederick Barbarossa ligger och sover i berget, och hans skägg växer stadigt runt ett bord där han ligger. Skägget har hittils hunnit växa runt bordet två varv, och när det rundat bordet tre gånger kommer jorden att gå under. Vart hundrade år vaknar han och går ut för att kolla läget. Om det fortfarande flyger korpar kring bergstoppen går han och lägger sig för att sova hundra år till.

2. Kineserna påstår att berget i själva verket är en sovande drake som förstenats. Och Buddhisternas andlige ledare Dalai Lama säger att Untersberg är speciellt då det ligger på ett viktigt energifält.

3. En saga berättar om fem musikanter som en vacker dag bestämt sig för att bestiga berget. Någonstans på vägen träffar de på ett troll. Trollet ville höra musik och sa att det skulle betala med guldskatter för deras uppträde. Musikanterna gjorde så, men efteråt betalade trollet inte med guld utan vanliga löv. Alla musikanterna hade då uttryckt sitt missnöje med betalningen, utom en. Senare hade de fyra gnällspikarna dött mystiskt, utom den musikant som inte klagat. Hans löv hade istället förvandlats till guld.

Dessa lustiga små anekdoter om bergets inneboende mystik är tydligen bara en bråkdel av alla sagor som lär finnas. Här ska dessutom finnas en underjordisk sjö, märkliga grottor och andra övernaturliga väsen i berget. Jag tänker såklart också på myten om demonen Krampus som jag tidigare bloggat om. Han kommer nerför bergen och hälsar på alla som bor i trakten den 6 november varje år.

Mer info här om hur man tar sig till Untersberg & mer intressanta fakta.

 
 
Våren har nu definitivt landat i Wien, efter några trevande tjuvstarter. Och precis som i Skandinavien så förändras stadsbilden, människorna som vistas i den vaknar till liv och allting känns plötsligt levande och angenämt igen. Grönskan som nu bryter ut med full fart upplever man bäst i stans största och vackraste parkområde, Schloß Schönbrunn, där man kan vandra i timtal om man vill. Området är magnifikt och sådär romantiskt vackert på ett klassiskt manér. Det är såpass stiligt att det titulerats som ett kulturellt världsarv av UNESCO. Man har även också lyckats klämma in ett fullskaligt zoo mitt i alltihop, Tiergarten Schönbrunn. Att besöka parkområdet är väldigt gratis, men det kostar inträde till zoo, 14 euro och neråt.

Det säger sig självt att området är en veritabel turistmagnet, hit kommer inte mindre än 8 miljoner besökare varje år, men låt inte det avskräcka ett besök. Det finns plats för alla. 

Nu kan man dessutom passa på att besöka deras traditionella påskmarknad, Schönbrunn Oster Markt, som är igång mellan 20/3-5/4, dagligen från 10-18.30.

Man saluför traditionellt Österrikiskt hantverk, massor med välsmakande rätter och drycker och erbjuder en gemütlich atmosfär i största allmänhet.

Machu Picchu är helt klart Peru's största turistattraktion, och med rätta. Stället är helt enkelt magiskt. Men när man nu är så långt hemifrån och vill se mer av Peru, vad skulle då kunna vara aktuellt? Jag gjorde precis en bussresa genom landet och det finns mycket att se utmed stora pan-american highway, eller la panamericana som den heter på dessa breddgrader. Några tips:

Lima är ju trots allt den första destinationen de flesta turister kommer till när de landar i Peru. Staden är helt klart värd ett besök på några dagar med besök i gamla stan som är väldigt vacker men förfallen. Under kolonialtiden var detta det spansk-amerikanska rikets huvudstad och därför är det överfullt av fina gamla byggnader, framför allt kyrkor som dåtidens spanjacker var extra förtjusta i och spenderade ett gäng kilon inkaguld på. En av de mest imponerande är San Fransisco som också har välbevarade katakomber där benen från över 70 000 människor finns bevarade. I andra änden av staden ligger stadsdelen Miraflores med massvis av restauranger, klubbar och barer. Kan också rekommendera Miraflores för att bo eftersom centro historico är ganska övergivet på kvällen.

Ett annat mål som ligger lite närmre Machu Picchu är Arequipa, som är lika känd för staden i sig som de fantastiska omgivningarna med världens djupaste canyon - Colca Canyon - där man kan se condorer, puma och annat vilt. Eftersom jag är smart och inte sätter i mitt batteri i kameran så har jag inga bilder, men besök gärna wikipedialänken här för info och bilder. 

Längre norrut ligger Trujillo och den lugna strandorten Huanchaco. Havet i all ära, men det som gör området till riktigt intressant är Chan Chan-ruinerna samt Huaca de la Luna och Huaca del Sol som är lämningar från innan inkatiden.
Stannar man här är det trevligast att hitta något strandnära hotell i Huanchaco och sedan ta taxi till ruinerna, eller ifall man har lite spanskakunskaper hoppa på en buss. Bussarna är dock kaotiska och går när de vill, så enklast är taxi. Förhandla dock pris innan då chaffisarna inte använder taxameter. 

I östra Bayern-regionen i Tyskland samt västra delarna av Österrike utvanns i forna tider stora mängder salt i bergsgruvorna. Österrikiska Salzburg, som bokstavligt översätts ‘Saltstaden’, var förr regionhuvudstad här. Men utvinningen kan dateras ända tillbaks till Kelternas era. I dag är gruvorna öppna för allmänheten och en populär turistattraktion - en av dessa är Salzbergwerk som ligger på tyska sidan av gränsen.

Så vår färd in i grottsystemet börjar med att alla sätter sig på ett litet tåglok - känslan är de där knattetågen man åker in i skräckhusen på Liseberg, dock utan zombies som sprattlar till framför näsan på en - sedan far vi nerför en rutschkana i trä (då passar även lokföraren (på bilden t.v.) på att joddla för full hals så det slår lock för örat), vi går långa promenader i massiva, kompakta tunnelgångar, färdas till och med på en liten minifärja över en underjordisk sjö. Det är ett djupt och vidsträckt komplex och vistelsen tar cirka en och en halv timme innan man är tillbaks ute i verkligheten.

Svårt att föreställa sig att människor ägnade sig åt hårt arbete i denna miljö, 90 minuter nere i undervärlden var fullt tillräckligt för mig, men visst var det en upplevelse man sent glömmer ... dessutom får man ett gratis litet saltkar med salt utvunnet ur nämnda gruva.

Att vandra i Mayaindianernas fotspår var något av de bästa sakerna under resan i Centralamerika. I Tikals djungel finns nästan ett helt intakt Mayarike kvar, i alla fall om man har lite fantasi och kan föreställa sig hur där såg ut för 700 år sedan. Det är ett av Mayakulturens största lämningar i Centralamerika.

Vi tog morgonturen och fick stiga upp klockan tre på natten för att hinna ut till Tikal innan soluppgången. Vandrade genom djungeln i nattsvart mörker med en guide som visade oss vägen. Vi hörde hur djungeln och alla dess inneboende vaknade till liv mer och mer, allt eftersom det blev närmare gryning. 

Efter en timmes vandring på en upptrampad stig hade vi kommit fram till ett av de stora templen och skulle nu klättra uppför det för att se soluppgången därifrån. Det var magiskt när vi väl installerat oss på toppen och det började ljusna. Allt man såg framför sig var ett hav av grönska och några gigantiska pyramider mitt i lite varstans - andra Mayatempel.

Förutom den magiska upplevelsen att vara mitt i djungeln när den vaknar och sitta på en uråldrig byggnad för att bevittna det, var det otroligt intressant att höra guidens berättelser om Mayafolkets historia. Nu sitter jag i Sverige och pluggar på Mayas historia eftersom jag snart ska ha tenta i ämnet Latin Amerikas Realia, och drömmer mig tillbaka till Tikals djungel...

Sedan ett år tillbaka har skidturister i Schweiz kunnat får förtur i backarna. First track lanserades förra året av STS Alpresor och innebär att du får vara först och ensam med att plöja alldeles nypistade backar innan de öppnar för allmänheten.

Tänk dig själv, stå högst upp på toppen av en backe i Zermatt och få njuta av känslan att slänga sig utför utan att trängas med andra, det är du, den friska luften och snön - och en nypistad orörd nedfart. First track blev väldigt populärt på en gång och detta har gjort att man i år har utökat konceptet till flera skidorter. Nu finns first track i Verbier, Zermatt och Saas Fee i Schweiz, Obertauen i Österrike, Chamonix i Frankrike och Champoluc i Italien. Man får åka upp med liften tidigt på morgonen och ha backen för sig själv i en timme. Detta kostar kring 200 kronor och då får man även frukost!

Billiga flygbiljetter till snön hittar du alltid på www.travelstart.se.

Just norr om den punkt där Highway 1 viker av in mot land i norra Kalifornien finns en kuststräcka som fått det inspirerande namnet ”Lost Coast”. Namnet kommer från att kustlinjen här var alldeles för bergig och svårtillgänglig för att man skulle kunna fortsätta bygga Highway 1 längs havet. Ingen väg innebar att denna del av kusten föll i glömska under en lång tid, och blev då ”förlorad”. Uppenbarligen är Lost Coast inte alls förlorad längre, utan hittad, och dessutom älskad av många som besöker den.

Den mest spektakulära delen når man genom att köra antingen Highway 1 eller väg 101 norrut från San Francisco, och vika av västerut vid Garberville mot den lilla orten Shelter Cove, som har en verkligt speciell stämning över sig och där varje invånare tycks vara ett original, med en förtjusande levnadshistoria att berätta.

Allra bäst njuter man av detta natursköna, kuperade (och ofta dimmiga) område, med berg som reser sig högt bara några stenkast inåt land, genom att vandra. Ödsliga Lost Coast Trail är den mest intressanta vandringsleden enligt lokalbefolkningen. Den går längs havet och ska vara helt oförglömlig. Men den kräver ganska mycket planering och flera dagar till fots. Vill man bara göra dagsturer ska man fokusera på att gå på stränderna, vilket jag ägnade mig åt under mitt besök. Kanske allra häftigast är Black Sands Beach som även har en mytomspunnen surfspot en bit norrut med exceptionellt bra vågor.

I Shelter Cove finns ett gäng motell. Många rum har en egen balkong med utsikt över Stilla Havets obrutna horisont. Tänk på att Lost Coast är populärt på sommaren, så boka motell i förväg om ni planerar att resa dit under denna säsong.

Läs mer om vandringen längs Lost Coast, här.