Blogg

Efter förra färden längs Melk - Krems på Donau, fick vi mersmak för vidare utforskning längs Donaufloden och tog oss sedan hela vägen från Wien till Budapest i Ungern med en annan båtfirma, Hydrofoil Lines. Det kändes lite småfuturistiskt hela proceduren att ta sig dit. Eller lite retrofuturistiskt. Man "checkar in" som på en liten flygterminal och går ombord på en skorvig båt som ser ut som en sovjetisk rymdraket ritad på 50-talet. Och när båten river loss så viberar varenda mutter i farkosten och jag funderar på om vi är på väg att lyfta, dyka eller glida fram.

Men det går inte i raketfart direkt, 5 o en halv timme senare går vi i land igen, efter ett stopp i Bratislava och en till mindre stad på vägen (att jämföras med två och en halv timme med vanligt tåg).

Vi var där över en helg bara, men det var rätt lagom för att hinna se de stora landmärkena och spontant spatsera i innerstan. Budapest är intressant att jämföra med Wien ur många aspekter. Budapest ståtar med en hel del vacker arkitektur liksom Wien och Ungern och Österrike hängde en gång i tiden ihop under imperietiden. Gemensamt är även att de dukar upp med ett fantastiskt utbud av gott att äta och dricka. Speciellt vin, som det odlas mycket av i Ungern. Men framförallt är det ett helt annat tempo som gäller i Budapest, en betydligt mer laid-back attityd till det mesta. Folk jäktar helt enkelt inte för jäktandets skull, kändes det som. De är chockerande nog också vänliga till vardags. Har kanske blivit lite väl luttrad efter två år i Wien. Däremot gick det inte att dechiffrera ett enda ungerskt ord. Det liknar inget annat språk i världen heller, jo möjligen finska.

Budapest delas av på mitten av Donau, på ena sidan Buda, på den andra Pest. Pest är mer "downtown" och har fler barer, affärer, shoppingstråk etc. Buda är lugnare och behagligare, har en hel del historiska monument att skryta med och ligger dessutom på en sluttande höjd. Dit upp kan man ta sig med buss, spårvagn eller med ett åkdon som liknar en skidlift, Budapest Chairlift upp till Janos-höjden. Vi tog det sistnämnda alternativet och det var värt varenda Ungersk Forint. Långsamt och majestätiskt svävade vi uppåt mot toppen. Vi glider förbi grannskap och touchar buskage som inte klippts till ordentligt. Och staden avtecknar sig därnere, gradvis i solens skymningszon. Det kändes bara så löjligt bra alltihop.

Väl uppe kan man ta sig ytterligare en bit upp, promenad kanske 15 minuter, till en liten borg och ännu en gång njuta av de böljande gröna landskapen och överblicka stadsmyllret. I borgen kan man sen köpa en glass, smäta intrycken en stund innan nerfärden påbörjas.

Mer tips om vad man kan se i Pest kommer jag följa upp med snart.

Europas näst längsta flod, Donau, flyter igenom en lång rad centraleuropeiska länder. Den flyter även genom Österrike och mynnar till sist ut i Svarta Havet. Om man på ett smidigt och behagligt sätt vill uppleva den vackra Österrikiska landsbygden kan man med fördel anlita någon av alla båtlinjer som trafikerar längs Donau. Vi bestämde oss för att ta rutten Melk - Krems, mycket sevärt och vackert eftersom man passerar Wachau, listat som världsarv av UNESCO. Från Wien med tåg till Melk tar det en dryg timme. Där besökte vi Stift Melk, ett imponerade gammalt kloster, med en underlig paviljong med målade fantasidjur på varenda yta. De hade nog sina dekadenta stunder här förr i tiden.

Vi åkte med DDSG, inte minst för att man kunde lyxa till båtresan genom att beställa en vinprovning. Då serveras man läckra ostar tillsammans med tre utvalda vinsorter. Vinerna kommer från Wachauområdet, till vinerna fick vi en informativ folder (ihoprullad med rosettband) med beskrivningar på vinets karaktärer och smaksättning. Man blir även upplyst om omgivningarna längs Donau av en speaker som berättar historiska fakta (på tyska, engelska och, inte oväntat japanska). De japanska turisterna ombord missar givetvis inte ett enda tillfälle att fotografera precis allt av sevärdheterna. Särskilt minnesvärt var när vi passerade slottet Dürnberg, där vi fick veta att Rickard I Lejonhjärta här hölls fången av en viss hertig Leopold V.

Väl i Krems, också det en bedårande vacker by/stad med kullerstensgator och antik bebyggelse, tog vi oss på måfå uppåt i riktning mot vingårdarna och hamnade på en pittoresk vin/restaurang/café-lokal och noterade hur otroligt billigt och välsmakande allt var. Vi kunde även plocka saftiga björnbär från buskarna intill vårt bord. Restaurangen heter Mayer Resch och jag kan verkligen rekommendera ett besök där, liksom hela resesträckan i övrigt. 

Maj, som vanligtvis är en av mina favoritmånader här i  Italien då vädret är vackert och lagomt varmt, regnade i stort sett bort i Toscana och stora delar av Italien. Men nu i början av Juni, efter att ha gått i stövlar och skinnjacka fram till bara någon vecka sedan, har den riktiga Italienska sommaren slagit till.

Termometern klättrar upp mot 40graders strecket och solen gassar. Lokalbussar, trånga gränder och vardagliga sysslor blir plötsligt svettiga. Städer som Florens är fortfarande fyllda av turister som kippar efter andan, och de flesta florentinarna flyr till pooler eller ut till havet lediga dagar.

Planerar ni en resa till Italien föreslår jag att ni blandar upp konststäder som Florens, Venedig och Rom, med kustsstäder och bad.

Äntligen sommar!

För oss som bor i Dubai (och även för turister) finns det en väldans massa restauranger av alla möjliga olika kök att välja bland om man ska äta ute en dag eller kväll. Du kan välja på lyxiga bruncher, bufféer, Michelinkockarmenyer, romantiska ökenmiddagar och massa annat som symboliseras med lyx och flärd och som oftast marknadsförs av de olika hotellrestaurangerna. Men ibland har de som bor här ett helt annat sug. Det kallas populärt för RAVIS-suget. När Ravissuget väl sätter in är det inget annat som duger. Ravis är en pakistansk restaurang i den billiga men mycket trevliga stadsdelen Satwa, som ligger nära World Trade Center i Dubai. Här är det inga linnedukar på borden, inga fina serviser och inga klanderfria servitörer i vita handskar. Här sitter du på plaststolar, iklädd flipflops och med alla möjliga kulturer vid borden bredvid, äter på hårda plasttallrikar, dricker vatten ur frigolitmuggar och ser menyn på ett pappersunderlägg på bordet. Utan förklaringar på vad de olika rätterna och olika currys innebär. Och det är helt fantastiskt. Varje gång. Tror nästan att alla expats i Dubai garanterat känner till Ravis. Annars tycker jag synd om dem för de vet inte vad de missar.

Det är egentligen 3 restauranger bredvid varandra (Ravis, Ravi Palace och Rawis, men med samma meny och liggandes precis bredvid varandra. Ett riktigt kodak moment :). Deras butter chicken curry är legendarisk bland Dubaibor, och en riktig smaksensation. Den smälter helt enkelt i munnen. Vi tar alla våra besökare till detta kulinariska paradis, och det är faktiskt maten på denna restaurang som de sedan oftast kommer ihåg bäst av alla olika restaurangbesök vi gör under vistelsen. Och vi har haft ganska många besökare.....Själv är jag så stort fan av deras butter chicken att jag inte ens kan tänka mig att beställa något annat, även om andra hävdar att resterande menyn också är suverän. Men varför ändra på ett ovanligt bra vinnande koncept....??? :) Det bästa av allt: Det kostar inte mer än max ca 25 AED (=50 SEK) att bli RIKTIGT proppmätt på Ravis. Det är det som är meningen med Ravissuget!

Se denna  länk för en recension av Ravis från tidningen Time Out.

Gudomlig mat på pakistanska Ravis

Beläget lite i skärningspunkten av Wiens mittfåra, i hörnet av Naschmarkt, efter MuseumsQuartier och en kort släng från Karlsplatz, strosar man som lokalbo inte sällan förbi en märklig byggnad som är utsökt dekorerad, lite odefinierbart inbjudande och mystisk på en gång. Speciellt när denna bilden togs, i skymningszonen, såg det extra spooky ut. Som ett fik för Olymperna, föreställer jag mig när jag dagdrömmer. Det är Wiener Secession, en konstkatedral för samtida konst, grundad bland annat av de legendariska konstnärerna Gustav Klimt och Koloman Moser.

Och det är absolut inte långsökt att beskriva byggnaden som odefinierbar. Enligt deras egna arkiv, som man kan ta del av på deras hemsida, var reaktionerna från allmänheten när byggnaden restes, minst sagt blandade: ”krematorium”, ”en korsning mellan varuhus och växthus”, ”kålhuvud”, ”mausoleum” och andra roliga epitet.

Här visas ett välkurerat utställningsprogram året runt, men om ni är här på besök tycker jag ni framförallt ska ta er en noggrann titt på detaljrikedomen som utanpåverket på Secession stoltserar med, om ni inte går in kan ni ändå få lite gåshud av att bara betrakta det ståtliga byggnadsverket, som är ett konstverk i sig.

Hela grundidén med Secession bygger på konstnärligt oberoende. En sammanfattning av deras ideal finns att läsa här, man kan även bli medlem hos dem och få ta del av deras program, seminarier och ateljéverksamhet på det sättet.

Ok, titeln är väl kanske lite missledande om man reser från Sverige, men är man i Buenos Aires finns det många billiga turer till Uruguay, framför allt nu under lågsäsong. Det mest populära resmålet är helt klart den lilla kuststaden Colonia som, precis som namnet hintar, är en välbevarad gammal stad från kolonialtiden. Hit kan man ta sig via Colonia Express, Buquebus eller helt enkelt gå till en av de många resebyråerna i Buenos Aires och boka där. Billigast är Colonia Express som har tur och retur för 100 lappen nu i lågsäsong.

Vad gör man då i Colonia? Det är en vacker stad att vandra runt i, njuta av lugnet till skillnad från Buenos Aires kaos och vimmel, kanske testa på den Urugayansk / Argentinska specialbrygden Mate eller bara sätta sig med en kall öl, blicka ut över rio de la plata och nöjt kryssa i Uruguay på besökta-länder-kartan. Som ni kanske anar är det ingen utflykt för  äventyrslystna, men jag kan varmt rekommendera den. Staden är charmig och erbjuder många mysiga små cafeer och restauranger med uteservering på kullerstensgatorna. För de historieintresserade som åker hit kan jag avråda från att åka på tisdagar, då alla museer är stängda.

För andra året i rad har man nu ordnat en internationell cirkusfestival i Buenos Aires, med grupper från världens alla hörn. Festivalen håller på fram till den 9 maj och kostnaden för att gå på en föreställning är för de flesta evenemang 35 pesos (ca 70 sek) medan de dyraste ligger på 50 pesos. Några få evenemang är till och med gratis. Evenemangen visas på fyra olika platser i staden. Var de ligger och hur du hittar dit hittar du här.

Är man inte i Buenos Aires just nu men kommer åka hit, eller helt enkelt inte är ett stort fan av cirkus i olika former, så finns det ett gäng andra festivaler som kommer utföras under året. Givetvis kretsar en del kring dans och framför allt tango eftersom Buenos Aires är lite av världens tangocentrum. Bland annat startar stadens stora tangotävling den sjätte maj och pågår sedan 14 dagar framåt. 

Länkar till resten av festivalerna hittar du här.

Den finner man inte någonstans i Wien. Nej, man får bege sig långt ut på vischan i regionen Salzburg, till Gasthaus Alpenrose. Dit kommer man enbart med egen bil längs slingriga små vägar som letar sig upp genom bergsmassiven, lite som att bestiga Macchu Picchu, man får tryckutjämna på vägen upp. Man parkerar dessutom direkt på den minimalt tilltagna vägen, det finns ingen aviserad parkeringsplats när man väl kommit fram.

Sen kommer man in i vad som känns precis som en extremt typisk Bayersk mysig alpstuga, väldigt likt den som Monty Python-gänget parodierade i sketchen när de skulle beställa för regionen urtypiskt lokala maträtter. Det är enkelt och trevligt i stugan, och det finns såklart en uteservering med oslagbar utsikt över nejderna.

En schnitzel är inte jättebillig, cirka 12 euro, men den är stor som en barnpizza och kommer med en superfräsch sallad till. Det finns även en riktigt läcker variant som heter Cordon Bleu och som har ost under frityren. Makalöst gott. Rekommenderad dryck: det lokala ölet Kaiser, helst en dunkel (mörk) sort. Gasthauset är alltså vida beryktat för sin Schnitzel. Ett besök man sedan kan skryta om för varje Österrikare man möter.