Blogg

foto: Martin Konzett

Jag och några vänner provade på couchsurfing i Avilés i Spanska Asturias, tydligen platsen där några av scenerna till Woody Allens romantiska relationskomedi Vicky Cristina Barcelona spelades in. I filmen anges det felaktigt vara grannstaden Oviedo, vilket vår guide nämnde för oss, med illa dold besvikelse.

Många vi träffade ute ville mer än gärna berätta om Asturias stolta cidertraditioner, för att därefter demonstrera hur man häller upp drycken på korrekt sätt. Ena armen hålls högt uppe bakom huvudet och sen ska man pricka rätt in i glaset som man håller med andra handen framför sig, neråt höger. Kunde inte riktigt begripa om det fanns en funktion med ritualen - kanske det tar fram druvans aromer, eller så gillar man bara att showa loss lite. Sedan bjuds glaset runt sällskapet, men sista slurken ska inte drickas (betyder otur), den skvätter man ut.

Favoritstället var definitivt vinoteket Syrah, ett stiligt, om än något minimalt, krypin med fantastiskt gott käk och gästvänlig personal. Om ni går dit, be dem gärna demonstrera deras lukt-box - det är en låda med doftessenser avsedd för vinkonnässörer som vill öva upp förmågan att beskriva vad man upplever när man provar vin.

Strax utanför Salzburgs internationella flygplats ligger en udda skapelse, även den en flygplats men av en helt annan karaktär.

Platsen heter Hangar 7 och inrymmer bland annat en lyxig restaurang med menyer från världsberömda kockar, ett flygplansmuseum och en ständigt pågående internationell konstutställning. Hangaren ägs av ingen mindre än Dietrich Mateschitz – miljardär, flygplansfantast och uppfinnaren av energidrycken Red Bull. Fenomenet Dietrich är egentligen värt att skriva en helt egen bloggpost om, för i Salzburg och i viss mån Österrike har han närmast en mytisk kultstatus.

Det är gratis inträde till museet och att bara spatsera omkring inne i hangaren är rofyllt, då hangarbygget består av ett massivt och böljande stålnät med generöst ljusinsläpp från alla glasinfattningar. Väl värt ett besök då det kan tilltala många - här upplever man en intressant blandning av kulinariska specialiteter, lyx, flygplanshistoria, extremsport, arkitektur och konst. Även den spatiösa toaletten på nedervåningen är en fascinerande konstruktion man aldrig glömmer (!).

För inte så länge sedan var jag och några vänner på en hamburgerrestaurang här i Florens som körde med ett komplicerat koncept. Nog för att man är van i Italien att välja ingredienser på pizzan bland hundratals varianter, men att samma princip fast med formulär, kan användas på hamburgare var nytt i alla fall för oss. För att beställa sin hamburgare fick man alltså ett formulär där allt noga skulle väljas och kryssas för, vilket slags bröd, vilket slags kött (och i vilken storlek), vilka grönsaker, inlagda grönsaker, vilka ostar och inte minst vilka olika dressingar. Det kändes lite som en tipsrunda.Det hela avslutades med att servitören bedyrade att han inte kunde garantera att kombinationerna var goda - det var på egen risk.

Vi åt skapligt men var ense om att det inte var varken speciellt kul, eller värt mödan. Å andra sidan är det ju pizza som gäller här...

Wien och kafékultur är i princip synonymt med varandra. Här kommer tre förslag på klassiska caféer man kan börja med och som förhoppningsvis ger mersmak:

Demel Café (som fortfarande skryter med att vara kunglig hovleverantör trots att kejsardömet för länge sen avskaffades) har, förutom lyxiga tårtbakelser, även en utsökt liten presentshop på gatuplan, med elegant förpackad choklad och konfektyr. Demel är berömt för sin fönsterskyltning som nästan kvalificerar som konstinstallation. På ovanvåningen ligger kaféet, och man får snällt vänta på sin tur innan man blir hänvisad en plats. Servicenivån är bra och priserna skyhöga.

Café Westend, precis vid uppgången mot Innere Mariahilferstrasse (U Westbahnhof) där hippa Neubau-distriktet börjar, är kanske inte Wien-besökarens förstahandsval, men absolut värt besöket. Här är det luftigt och rymligt, klassisk jugend-dekor, inrökt och komplett med dryga kypare.

Café Hawelka ligger i 1:a distriktet - här känner man historiens vingslag, för att använda en trött klyscha. Kulturella storheter som Henry Miller, Andy Warhol och Wolfgang Hutter (för att nämna ett fåtal) har alla hängt här och fikat. Tre generationer Hawelka äger och driver kaféet. Mest kännetecknande är nog den förfallna charmen, att man inte underhåller eller förändrar inredningen, det är lite som ett museum. Fantastiskt gott kaffe förstås, prova gärna en "Einspaenner" när ni kommer.

Sugen på något att äta på Arlanda innan planet lyfter? Tycker du att en dyr, svettig ostmacka är för trist?

Resmagasinet Travel+Leisure utsåg förra året hamburgerrestaurangen Max till den tredje bästa flygplatsrestaurangen i världen. Som nummer två kom Gordon Ramseys lyxkrog på Heathrow Airport i London. Satsningen som hamburgerkedjan gjort på hälsosam mat, nyckelhålsmärkta produkter utan transfetter och genmodifierade organismer sägs vara det som fick dem att komma så högt upp på resemagasinets lista.

Själv åt jag ett Maxmål, i restaurangen på terminal 4, i förra veckan och blev mätt, nöjd och belåten!

Max Arlanda: terminal 4, Arlanda
Hemsida: www.max.se

Det perfekta lördagsnöjet för kulinariska exkursioner och jakt på kuriositeter i Wien, är utan tvekan ett besök till anrika Der Wiener Naschmarkt och det intilliggande Flohmarkt.

Båda marknaderna tillsammans sprider ut sig på en cirka två kilometer lång sträcka mitt i Wien, och här kan man flanera hela dagen om man har tid. Naschmarkt har anor ända tillbaka till 1600-talet.

Kliv av vid U-bahnstation Kettenbrückengasse, strax vid utgången har du Flohmarkt (loppis) direkt till vänster, och över gatan till höger börjar Naschmarkt. Kryssa dig fram genom folkmyllret och upptäck, smaka och köp läckerheter från världens alla hörn. Här finns till exempel stans färskaste falafel (med fantastiska tillhörande såser), den friskaste Sturm (Österrikisk vinbrygd) och helt enkelt det mesta utbudet på kryddor, grönsaker, drycker, prisvärda restauranger, livsmedelsbutiker och mycket mer.

Därefter kan man, om man har ork kvar i benen, gå över till Flohmarkt – ett vidsträckt loppis med stor variation på utbudet. Här hittar du i princip allt – artefakter från imperietiden, sällskapsspel från forna DDR, Austropop på vinyl, you name it.

Flohmarkt ansluter till Naschmarkt på lördagar, öppnar vid gryningen och slutar sent på eftermiddan, Naschmarkt är öppet alla dagar utom söndag. Sätt av en heldag för besöket!

Att en fika,en lunch eller en flaska vatten kostar dyrt vid berömda platser är inte något nytt. I Italien på sista tiden har dock en del turister reagerat på extremt höga priser runt om i Italien. Fem euro för en liten flaska vatten, eller uteserveringer som kostar dubbelt om man inte är italienare. Ett japanskt par fick in en lunchnota på 500 euro i Rom häromsistens!

Om du som turist tycker att priserna är oresonligt höga, eller om du får in en nota som inte stämmer överens med prislistan, behåll kvittot, stå på dig, och sök upp närmaste polisstation och gör en anmälan. Många turister har fått rätt, och hjälpt till att motarbeta problemet.

Nåja, thaibufféer finns överallt. Men detta är den enda i södra Sudan. Vankas det buffé i södra Sudan så kommer det långa, tunga män med bräddfyllda tallrikar. Och med lång och tung så menar jag två meter och tillhörande kilon. Män med behov av många kalorier. Här byggs det pyramider på tallrikar.

Det började inte så bra för thaibuffén. Tömningshastigheten var hög. Därför bytte de meny. Mer av blöta rätter som det inte går att bygga matpyramider av. De långa, tunga männen knorrade. Det var ju inte mat längre. Det var ju soppa. Soppa är inte mat. Inte riktig mat. Det är rester blandat med vatten. Nu fick man ju gå flera omgångar till buffébordet annars var det ju risk för att andra skulle tömma matbordet.

Men nu räcker buffén längre än under de första veckorna. 35 sudanesiska pund = 15 USD för den blöta buffén. Restaurangen My Thai är en del av Home & Away komplexet – som förtjänar sin egen historia, men det inbegriper en före detta finansminister som häktades för korruption men som frigavs av sina vänner som anföll fängelset – ligger mitt emot det styrande partiet SPLAs högkvarter. Ett nybyggt högkvarter. Det ger lite mer spänning till thaimaten. Är det viktiga möten på gång på partihögkvarteret så är gatan avspärrad. Då får man vara utan thaimat. Ända tills partimötet är slut.

För den som vill gå ut och äta mat i Aten, så är tavernan ”Bairaktaris” ett måste. Något mer typiskt grekiskt får man nog leta efter. Men då talar vi inte om en miljö där man målat lite blått och vitt och lagt rutiga dukar på borden för att liksom skapa en grekisk miljö. Här handlar det om en taverna där dess historia från 1879 sitter i väggarna!

Nästan alla som besöker Aten går väl en runda i kvarteret Monastiraki, där det finns småbutiker och loppmarknad under veckans alla dagar. "Bairaktaris" ligger precis vid Monastiraki-torget, dit även tunnelbanan går. Har man tur och besöker Aten under vinterhalvåret, så brukar det gå relativt lätt att hitta ett bord. Under varma sommarkvällar kan det vara svårare, även om ägaren Spiros Bairaktaris och hans personal är fenomenala på att ordna fram sittplatser trots att det ser fullt ut.

Och det är TRÅNGT hos ”Bairaktaris”, man sitter nästan i knät på varann. Men det är trångt på ett trivsamt sätt, i alla fall för gästerna. Det är nog värre för personalen när de ska springa mellan borden med tallrikar och glas utan att snubbla på nåt stolsben. För de springer verkligen, nån snabbare servering tror jag inte att jag varit med om.

Det här är en taverna dit ”alla” går. Väggarna är fyllda av fotografier på kända personer som varit där för att äta: musiker, skådespelare, politiker. Men alla behandlas lika, även en lantis från norra Grekland (som jag) tas emot med värme och god service.

Vad ska man äta då? Jo, helst ska man nog pröva det som kallas kebab på grekiska, det vill säga ett grillspett med en sorts köttbullar som serveras tillsammans med tre stora pitabröd. Det är tavernans specialitet, men även det som vi på svenska kallar kebab (giros på grekiska) hör till favoriterna. Det är gott, stora portioner – och prisvärt. Att det sen också bjuds på levande musik nästan varje kväll gör ju inte tavernabesöket sämre.