Blogg

Efter förra färden längs Melk - Krems på Donau, fick vi mersmak för vidare utforskning längs Donaufloden och tog oss sedan hela vägen från Wien till Budapest i Ungern med en annan båtfirma, Hydrofoil Lines. Det kändes lite småfuturistiskt hela proceduren att ta sig dit. Eller lite retrofuturistiskt. Man "checkar in" som på en liten flygterminal och går ombord på en skorvig båt som ser ut som en sovjetisk rymdraket ritad på 50-talet. Och när båten river loss så viberar varenda mutter i farkosten och jag funderar på om vi är på väg att lyfta, dyka eller glida fram.

Men det går inte i raketfart direkt, 5 o en halv timme senare går vi i land igen, efter ett stopp i Bratislava och en till mindre stad på vägen (att jämföras med två och en halv timme med vanligt tåg).

Vi var där över en helg bara, men det var rätt lagom för att hinna se de stora landmärkena och spontant spatsera i innerstan. Budapest är intressant att jämföra med Wien ur många aspekter. Budapest ståtar med en hel del vacker arkitektur liksom Wien och Ungern och Österrike hängde en gång i tiden ihop under imperietiden. Gemensamt är även att de dukar upp med ett fantastiskt utbud av gott att äta och dricka. Speciellt vin, som det odlas mycket av i Ungern. Men framförallt är det ett helt annat tempo som gäller i Budapest, en betydligt mer laid-back attityd till det mesta. Folk jäktar helt enkelt inte för jäktandets skull, kändes det som. De är chockerande nog också vänliga till vardags. Har kanske blivit lite väl luttrad efter två år i Wien. Däremot gick det inte att dechiffrera ett enda ungerskt ord. Det liknar inget annat språk i världen heller, jo möjligen finska.

Budapest delas av på mitten av Donau, på ena sidan Buda, på den andra Pest. Pest är mer "downtown" och har fler barer, affärer, shoppingstråk etc. Buda är lugnare och behagligare, har en hel del historiska monument att skryta med och ligger dessutom på en sluttande höjd. Dit upp kan man ta sig med buss, spårvagn eller med ett åkdon som liknar en skidlift, Budapest Chairlift upp till Janos-höjden. Vi tog det sistnämnda alternativet och det var värt varenda Ungersk Forint. Långsamt och majestätiskt svävade vi uppåt mot toppen. Vi glider förbi grannskap och touchar buskage som inte klippts till ordentligt. Och staden avtecknar sig därnere, gradvis i solens skymningszon. Det kändes bara så löjligt bra alltihop.

Väl uppe kan man ta sig ytterligare en bit upp, promenad kanske 15 minuter, till en liten borg och ännu en gång njuta av de böljande gröna landskapen och överblicka stadsmyllret. I borgen kan man sen köpa en glass, smäta intrycken en stund innan nerfärden påbörjas.

Mer tips om vad man kan se i Pest kommer jag följa upp med snart.

Europas näst längsta flod, Donau, flyter igenom en lång rad centraleuropeiska länder. Den flyter även genom Österrike och mynnar till sist ut i Svarta Havet. Om man på ett smidigt och behagligt sätt vill uppleva den vackra Österrikiska landsbygden kan man med fördel anlita någon av alla båtlinjer som trafikerar längs Donau. Vi bestämde oss för att ta rutten Melk - Krems, mycket sevärt och vackert eftersom man passerar Wachau, listat som världsarv av UNESCO. Från Wien med tåg till Melk tar det en dryg timme. Där besökte vi Stift Melk, ett imponerade gammalt kloster, med en underlig paviljong med målade fantasidjur på varenda yta. De hade nog sina dekadenta stunder här förr i tiden.

Vi åkte med DDSG, inte minst för att man kunde lyxa till båtresan genom att beställa en vinprovning. Då serveras man läckra ostar tillsammans med tre utvalda vinsorter. Vinerna kommer från Wachauområdet, till vinerna fick vi en informativ folder (ihoprullad med rosettband) med beskrivningar på vinets karaktärer och smaksättning. Man blir även upplyst om omgivningarna längs Donau av en speaker som berättar historiska fakta (på tyska, engelska och, inte oväntat japanska). De japanska turisterna ombord missar givetvis inte ett enda tillfälle att fotografera precis allt av sevärdheterna. Särskilt minnesvärt var när vi passerade slottet Dürnberg, där vi fick veta att Rickard I Lejonhjärta här hölls fången av en viss hertig Leopold V.

Väl i Krems, också det en bedårande vacker by/stad med kullerstensgator och antik bebyggelse, tog vi oss på måfå uppåt i riktning mot vingårdarna och hamnade på en pittoresk vin/restaurang/café-lokal och noterade hur otroligt billigt och välsmakande allt var. Vi kunde även plocka saftiga björnbär från buskarna intill vårt bord. Restaurangen heter Mayer Resch och jag kan verkligen rekommendera ett besök där, liksom hela resesträckan i övrigt. 

 Hubertus utkikstorn

Solen steker, i helgen var det outhärdliga 39 grader i solen. Att röra sig inne i stan känns lika kul som att vada i varmt klister. Och det finns inget hav i Österrike. I huvudstaden finns överfulla badplatser och smutsiga floder, inget mysigt alternativ. Så även om man inte kan svalka sig kan man fly staden och upp i kullarna (det finns inga riktiga berg i Nieder Österreich som Wiens distrikt befinner sig i) som ligger relativt nära och som erbjuder friska vindar och välbevarade kulturlandskap. Det kanske mest välkända är Kahlenberg med sina vingårdar och vildvuxna urskog, Wienerwald. Ett annat alternativ väl värt mödan är Lainzer Tiergarten som man kan ta sig till med allmänna färdmedel. Det är kejsar Ferdinand I:s gamla jaktmarker, grundades anno 1561 och öppnades sedan upp för allmänheten först 1919. 

Här finns vildsvin, gulliga rådjur, kråkor och schmetterlings som hämtade ur en Disneyfilm.

Hermesvilla 

Vi tog oss alltså dit och gick på hederlig hajk. Promenad igenom idyllisk mark och skog. Stannade upp mitt i den kejserliga djungeln för ett restaurangbesök och spisade gulasch och ett krus Zwickl. Passerade senare Hermesvilla, ett utsökt litet palats som kejsar Franz Josef I byggde till sin fru. Vi var aldrig inne, men jag har förtsått att det idag används som konstmuseum och visar där muralmålningar och interiörer signerade av dåtidens konstelit. 

Kort därefter kom vi till ett utsiktstorn som dedikerats för Hubertus, alla jägares skyddshelgon. Först häruppe ser man hela naturlandskapet i sin enastående prakt, en syn för gudarna. Sedan sista sträckan tillbaka till start, och lokalbussen hem igen.

Den finner man inte någonstans i Wien. Nej, man får bege sig långt ut på vischan i regionen Salzburg, till Gasthaus Alpenrose. Dit kommer man enbart med egen bil längs slingriga små vägar som letar sig upp genom bergsmassiven, lite som att bestiga Macchu Picchu, man får tryckutjämna på vägen upp. Man parkerar dessutom direkt på den minimalt tilltagna vägen, det finns ingen aviserad parkeringsplats när man väl kommit fram.

Sen kommer man in i vad som känns precis som en extremt typisk Bayersk mysig alpstuga, väldigt likt den som Monty Python-gänget parodierade i sketchen när de skulle beställa för regionen urtypiskt lokala maträtter. Det är enkelt och trevligt i stugan, och det finns såklart en uteservering med oslagbar utsikt över nejderna.

En schnitzel är inte jättebillig, cirka 12 euro, men den är stor som en barnpizza och kommer med en superfräsch sallad till. Det finns även en riktigt läcker variant som heter Cordon Bleu och som har ost under frityren. Makalöst gott. Rekommenderad dryck: det lokala ölet Kaiser, helst en dunkel (mörk) sort. Gasthauset är alltså vida beryktat för sin Schnitzel. Ett besök man sedan kan skryta om för varje Österrikare man möter.

Under en frisk vårpromenad nu i påskhelgen, en s.k. wanderung i de Salzburgska bergen, pekar en god vän ut ett berg i fjärran, som enligt utsago inte är vilket berg som helst, utan det mytomspunna Untersberg. Jag har lite sent omsider kommit underfund med att Österrikare omger sig med en hel del legender och spännande mytologi som har med berg att göra. Myterna sätter alltid myror i huvet på mig. Under vår lilla bergshajk fick jag reda på inte mindre än tre häpnadsväckande små skrönor:

1. Kejsaren Frederick Barbarossa ligger och sover i berget, och hans skägg växer stadigt runt ett bord där han ligger. Skägget har hittils hunnit växa runt bordet två varv, och när det rundat bordet tre gånger kommer jorden att gå under. Vart hundrade år vaknar han och går ut för att kolla läget. Om det fortfarande flyger korpar kring bergstoppen går han och lägger sig för att sova hundra år till.

2. Kineserna påstår att berget i själva verket är en sovande drake som förstenats. Och Buddhisternas andlige ledare Dalai Lama säger att Untersberg är speciellt då det ligger på ett viktigt energifält.

3. En saga berättar om fem musikanter som en vacker dag bestämt sig för att bestiga berget. Någonstans på vägen träffar de på ett troll. Trollet ville höra musik och sa att det skulle betala med guldskatter för deras uppträde. Musikanterna gjorde så, men efteråt betalade trollet inte med guld utan vanliga löv. Alla musikanterna hade då uttryckt sitt missnöje med betalningen, utom en. Senare hade de fyra gnällspikarna dött mystiskt, utom den musikant som inte klagat. Hans löv hade istället förvandlats till guld.

Dessa lustiga små anekdoter om bergets inneboende mystik är tydligen bara en bråkdel av alla sagor som lär finnas. Här ska dessutom finnas en underjordisk sjö, märkliga grottor och andra övernaturliga väsen i berget. Jag tänker såklart också på myten om demonen Krampus som jag tidigare bloggat om. Han kommer nerför bergen och hälsar på alla som bor i trakten den 6 november varje år.

Mer info här om hur man tar sig till Untersberg & mer intressanta fakta.

Efter en resa på ca 2 månader genom 6 sydamerikanska länder är jag åter i den stad som just nu är min hemstad - Buenos Aires. Och det är lätt att känna sig hemma här. Staden har det mesta: pampiga avenyer, gammal vacker arkitektur, mängder av restauranger och cafeer som serverar till bråkdelen av priset i Sverige, kött i världsklass, billig shopping, mängder av kulturevenemang och fotbollsderbyn som smäller något högre än tex IFK - Häcken hemma i Göteborg. Bokstavligen smäller: Boca Juniors vs River Plate lär vara ett av de hetaste derbyna i världen, men även ett av de farligaste. Derbyt kallar de blygsamt Superclasico del futbol mundial, alltså ungefär "världsfotbollens superklassiker". Boca som för övrigt tagit färgerna efter en svensk båt vilket gör att halva arenan sitter och viftar med gigantiska svenska flaggor. Det kan med andra ord vara en bra idé att inte springa runt med svenska flaggan i Buenos Aires varför man nu skulle göra det. Svenska landslaget har lite att ta efter i tröjan här kanske. Nedan en liten glimt av matchen Boca - Guaraní våren 2009. 

Är man inne på ett mer kulturellt spår har man minst lika bra utbud som fotbollshuliganerna. På MALBA finns en samling modern latinamerikansk konst och välkända internationella artister som ställer ut. Ett annat alternativ är Centro Cultural Borges som alltid har en stor uppsättning utställningar av kända och mindre kända fotografer, målare och andra konstnärer. Inträde ca 20 sek. De har också tango och andra uppträdanden från ca 100 sek. Vill man istället se en schysst konsert är alltid La Bomba del Tiempo på Centro Cultural Konex ett bra tips. En grym perkussionsgrupp på 10 pers som uppträder varje måndag och ger ca 2 timmar konsert och fiesta. Biljetter kan man köpa på Ticketek.com.ar eller på plats. Litet klipp nedan.

Boendet är ju en av de dyrare grejerna i New York, både för turister och bofasta. Detta skapar förstås efterfrågan, för besökare att försöka hitta billigare alternativ och för New Yorkare att hyra ut rum i sina lägenheter. En väldigt bra kombination.

Medan det är svårt att hitta ett hotellrum under 150 dollar/natt så kan man hyra gästrum för kanske halva den summan. Du får förstås oftast dela badrum med värden men på de billigare hotellen får du dela med ett gäng andra gäster. Dessutom får man ju tillgång till kök med den om inget annat så viktiga kylen för kalla drycker och nästan alltid också gratis wifi.

Till och med de vandrarhem jag kollat tar 40 dollar/bädd och då delar man ju rum med andra. Är man två kostar det alltså inte mer att få ett privat rum i någons lägenhet.

Det finns ett gäng olika sajter. En som inte är så känd i Sverige men som många i USA använder och som fungerar bra är AirBnB.

Testa också:
Host a Tourist
Vacation Rentals

För er som tänkt gå Inkaleden under 2010 är det dags att börja planera och boka. Vandringssäsongen till den spektakulära inkastaden Machu Picchu - som aldrig hittades av de spanska erövrarna utan förblev "förlorad" fram till återupptäckten 1911 - startar i mars. Sedan 2001 behöver man speciella tillstånd för att gå leden (för att begränsa skadorna till följd av erosion), och dessa är redan nu ute till försäljning - tidigare på året än vanligt.

Och på grund av att antal personer på leden är begränsat till 500 per dag (inklusive bärare, kockar och guider), är sannolikheten stor att dessa eftertraktade tillstånd tar slut rätt snart för de månader som betraktas som högsäsong, det vill säga runt påsk och juli-september.

För en lista över Inkaledens licensierade operatörer, gå in på http://www.nahui.gob.pe/ och ta er vidare till Agencias Autorizadas.

Läs mer på www.wanderlust.co.uk.

Bild: pedrosz

Den gångna jul-och nyårshelgen var den varmaste på 50 år i Grekland. Temperaturen nådde på många håll en bra bit över 20 grader. Så den snö som föll tidigare i december smälte bort med en väldig fart och gjorde alla skidåkare besvikna.

Men skridskor kan man fortfarande åka! I alla fall i Aten och Thessaloniki samt på flera andra håll i landet. För nu har isbanor med konstgjord is blivit högsta mode i Grekland. Man sätter upp tillfälliga isbanor på centrala platser och folk strömmar till, både stora och små, för det är många som vill prova. Företaget som ordnar isbanan hyr också ut skridskor och hjälmar - ibland till ett ganska saftigt pris.

 
Ofta sätter man dessutom upp stånd eller små stugor runt banan, där man säljer prylar eller varmt vin att dricka. Och vips känner man sig förflyttad till en tysk eller österrikisk stad - eller varför inte en svensk. Det är bara snön och kylan som fattas!