Blogg

Boendet är ju en av de dyrare grejerna i New York, både för turister och bofasta. Detta skapar förstås efterfrågan, för besökare att försöka hitta billigare alternativ och för New Yorkare att hyra ut rum i sina lägenheter. En väldigt bra kombination.

Medan det är svårt att hitta ett hotellrum under 150 dollar/natt så kan man hyra gästrum för kanske halva den summan. Du får förstås oftast dela badrum med värden men på de billigare hotellen får du dela med ett gäng andra gäster. Dessutom får man ju tillgång till kök med den om inget annat så viktiga kylen för kalla drycker och nästan alltid också gratis wifi.

Till och med de vandrarhem jag kollat tar 40 dollar/bädd och då delar man ju rum med andra. Är man två kostar det alltså inte mer att få ett privat rum i någons lägenhet.

Det finns ett gäng olika sajter. En som inte är så känd i Sverige men som många i USA använder och som fungerar bra är AirBnB.

Testa också:
Host a Tourist
Vacation Rentals

För er som tänkt gå Inkaleden under 2010 är det dags att börja planera och boka. Vandringssäsongen till den spektakulära inkastaden Machu Picchu - som aldrig hittades av de spanska erövrarna utan förblev "förlorad" fram till återupptäckten 1911 - startar i mars. Sedan 2001 behöver man speciella tillstånd för att gå leden (för att begränsa skadorna till följd av erosion), och dessa är redan nu ute till försäljning - tidigare på året än vanligt.

Och på grund av att antal personer på leden är begränsat till 500 per dag (inklusive bärare, kockar och guider), är sannolikheten stor att dessa eftertraktade tillstånd tar slut rätt snart för de månader som betraktas som högsäsong, det vill säga runt påsk och juli-september.

För en lista över Inkaledens licensierade operatörer, gå in på http://www.nahui.gob.pe/ och ta er vidare till Agencias Autorizadas.

Läs mer på www.wanderlust.co.uk.

Bild: pedrosz

Den gångna jul-och nyårshelgen var den varmaste på 50 år i Grekland. Temperaturen nådde på många håll en bra bit över 20 grader. Så den snö som föll tidigare i december smälte bort med en väldig fart och gjorde alla skidåkare besvikna.

Men skridskor kan man fortfarande åka! I alla fall i Aten och Thessaloniki samt på flera andra håll i landet. För nu har isbanor med konstgjord is blivit högsta mode i Grekland. Man sätter upp tillfälliga isbanor på centrala platser och folk strömmar till, både stora och små, för det är många som vill prova. Företaget som ordnar isbanan hyr också ut skridskor och hjälmar - ibland till ett ganska saftigt pris.

 
Ofta sätter man dessutom upp stånd eller små stugor runt banan, där man säljer prylar eller varmt vin att dricka. Och vips känner man sig förflyttad till en tysk eller österrikisk stad - eller varför inte en svensk. Det är bara snön och kylan som fattas! 

Många har väl läst om att det nu har införts extra säkerhetskontroller för dem som ska flyga till USA. Det beror förstås på att en man lyckades smuggla in bombmaterial på ett plan från Amsterdam till Detroit.

Olika bolag verkar välja olika sätt att handskas med detta. En del sägs nu tillåta mindre handbagage, förbjuda filtar eller småobjekt som pennor under inflygningen eller att man inte får gå på toa under sista timmen.

Själv flög jag precis med SAS från Stockholm till New York och det enda som gällde här var en extra säkerhetskontroll. Jag har på en tidigare flight blivit utplockad för ett stickprov och den här kontrollen är liknande, men nu ska alltså varenda passagerare kollas noggrannt. Varenda pinal i handbagaget plockas ut och gås igenom ner till att känna på tuggummipaket och bläddra igenom kvitton i plånboken. Man blir också kroppsvisiterad - dock med kläderna i behåll.

Men alla kan räkna ut att det här tar tid. Normalt brukar jag anlända till flygplatsen 1,5 timme innan. Nu kom jag 2,5 timmar i förväg och det var inte tid för nån taxfreeshopping utan man får gå raka vägen till gaten. När jag gått igenom blev köerna långa och alla var inte klara när planet skulle avgå. Så mitt råd är: Anländ till flygplatsen 2,5-3 timmar i förväg nu den närmsta tiden.

 
Den totala julstämningen har nu infunnit sig i Wien (och Österrike); välkomnande glühweintält som ångar vid varje mindre torg och husknut, likadant med alla trevliga adventmarkts man slagit upp. De jag hunnit besöka som känns mest sevärda att kolla in är den vid Am Hof men framförallt Spittelberg som börjar vid Mariahilferstrasse i Neubau (7 bezirk) och som sedan sträcker sig inåt säkert 20 kvarter. Här finns överflöd av god mat, traditionellt hantverk och en stor dos kitschighet. Om man mot all förmodan inte hittar något av intresse är det i vilket fall ett sant nöje att bara flanera omkring, äta några rostade maronis och allmänt njuta av julstämningen.

Omkring Stephansplatz och posha 1:a distriktet glimrar och gnistrar juldekoren, en elektrisk överdådig paradgata hela vägen till Hofburg. Hästarna som drar fram droskorna med turister har till och med fått små tomteluvor, vilket ser gulligt ut, men också tämligen underligt.

Ingen räknade med att snön skulle komma, än mindre lägga sig, men nu har det lagt sig ett litet vitt täcke vilket skänker stans många gråa husfasader en välbehövlig lyster. Massor med folk rör sig inne i stan, tunnelbanan och kollektivtrafiken är rejält överbelamrad, men fungerar åtminstone som den ska!

Nu har vintern kommit på riktigt till Grekland. Några dagar före Lucia snöade det på de flesta bergstoppar i norra delen av landet och på själva Luciadagen kunde skidentusiasterna påbörja årets skidsäsong.

På skidorten 3-5 Pigadia utanför Naousa (90 km från Thessaloniki) var det full aktivitet under söndagen och snön mätte över en halv meter på vissa ställen. Temperaturen låg kring nollstrecket så tillsammans med snö från snökanonerna så hoppas man på att det ska finnas tillräckligt med snö även under julhelgen.

Och samma Lucia-söndag invigdes i Naousa även en av norra Greklands största simhallar. Den var planerad att vara färdig till OS i Aten 2004, men bättre sent än aldrig... Den har en stor 50-meters bassäng och man hoppas få besökare även från närliggande orter eftersom det är ont om inomhusbassänger i Grekland.

Så när turisterna från Thessaloniki och Aten invaderar Naousa under jul- och nyårshelgen finns det ytterligare en aktivitet att locka med, nämligen att efter skidåkningen ta ett dopp i den supermoderna simhallen.

I östra Bayern-regionen i Tyskland samt västra delarna av Österrike utvanns i forna tider stora mängder salt i bergsgruvorna. Österrikiska Salzburg, som bokstavligt översätts ‘Saltstaden’, var förr regionhuvudstad här. Men utvinningen kan dateras ända tillbaks till Kelternas era. I dag är gruvorna öppna för allmänheten och en populär turistattraktion - en av dessa är Salzbergwerk som ligger på tyska sidan av gränsen.

Så vår färd in i grottsystemet börjar med att alla sätter sig på ett litet tåglok - känslan är de där knattetågen man åker in i skräckhusen på Liseberg, dock utan zombies som sprattlar till framför näsan på en - sedan far vi nerför en rutschkana i trä (då passar även lokföraren (på bilden t.v.) på att joddla för full hals så det slår lock för örat), vi går långa promenader i massiva, kompakta tunnelgångar, färdas till och med på en liten minifärja över en underjordisk sjö. Det är ett djupt och vidsträckt komplex och vistelsen tar cirka en och en halv timme innan man är tillbaks ute i verkligheten.

Svårt att föreställa sig att människor ägnade sig åt hårt arbete i denna miljö, 90 minuter nere i undervärlden var fullt tillräckligt för mig, men visst var det en upplevelse man sent glömmer ... dessutom får man ett gratis litet saltkar med salt utvunnet ur nämnda gruva.

Att vandra i Mayaindianernas fotspår var något av de bästa sakerna under resan i Centralamerika. I Tikals djungel finns nästan ett helt intakt Mayarike kvar, i alla fall om man har lite fantasi och kan föreställa sig hur där såg ut för 700 år sedan. Det är ett av Mayakulturens största lämningar i Centralamerika.

Vi tog morgonturen och fick stiga upp klockan tre på natten för att hinna ut till Tikal innan soluppgången. Vandrade genom djungeln i nattsvart mörker med en guide som visade oss vägen. Vi hörde hur djungeln och alla dess inneboende vaknade till liv mer och mer, allt eftersom det blev närmare gryning. 

Efter en timmes vandring på en upptrampad stig hade vi kommit fram till ett av de stora templen och skulle nu klättra uppför det för att se soluppgången därifrån. Det var magiskt när vi väl installerat oss på toppen och det började ljusna. Allt man såg framför sig var ett hav av grönska och några gigantiska pyramider mitt i lite varstans - andra Mayatempel.

Förutom den magiska upplevelsen att vara mitt i djungeln när den vaknar och sitta på en uråldrig byggnad för att bevittna det, var det otroligt intressant att höra guidens berättelser om Mayafolkets historia. Nu sitter jag i Sverige och pluggar på Mayas historia eftersom jag snart ska ha tenta i ämnet Latin Amerikas Realia, och drömmer mig tillbaka till Tikals djungel...

De senaste fem åren har jag rest i nästan 40 olika länder i en handfull världsdelar. Jag förvånas inte längre över att min vilja att fortsätta resa inte har dämpats ett dugg. Jag minns när min pappa första gången tog mig till Jotunheimen i Norge, och vi vandrade Besseggen leden tillsammans, bara han och jag. Landskapet och frihetskänslan - vita, karga toppar, turkosa och djupblå glaciärsjöar och oändliga vildmarksvidder - tände en nyfikenhet inom mig. Sedan dess har jag hela tiden velat se mer.

Jag såg rätt nyligen en intervju som CNN:s kunniga Fareed Zakaria gjorde med Googles VD Eric Schmidt. De båda männen pratade bland annat om hur skolundervisningen långsiktigt kommer att förändras av det faktum att nästan all information numera finns tillgänglig på internet. Behöver man verkligen lära barn att stava rätt, behöver de lära sig att Etiopiens huvudstad heter Addis Abeba, när det ändå finns stavningsprogram i Word och Wikipedia som rättar till eventuella fel? Kanske inte.

Schmidt hävdade att en prestation framöver mer kommer att handla om att finna, sammanställa och paketera den information som redan finns, snarare än att lära sig saker utantill. Utmaningen blir därmed att stimulera människors nyfikenhet och få dem att vilja lära sig saker, trots den oändliga databas som finns online.

Här har jag insett att resor har en central roll. Vem glömmer vad Etiopiens huvudstad heter, om man varit där? Och vem vill inte lära sig mer om kinesernas ockupation av Tibet efter att med egna ögon ha sett den tibetanska högplatåns byar och böneflaggor, känt smaken av jakmjölk och doften av klostrens rökelse? Framtidens kunskap och nyfikenhet kommer att vara mer förankrad i egna upplevelser, tror jag. Det är nog därför många är beredda att lägga så mycket pengar på resor. På sikt ger det avkastning som vilken annan investering som helst. Resandet och lärandet går allt mer hand i hand – ett ömsesidigt samband som tar formen av en obruten cirkel. En Global Citizen står väl förberedd inför detta.

Venedig i all ära, förtrollande i sin charm och lätt att förlora sig i bland alla snirkliga gatustråk, för dess konstbiennal och gondoler som glider fram, men... jag fick lite klaustrofobi till slut - tur då att man enkelt kan fly spektaklet och ta en färja ut mot de två tvillingöarna utanför stan, Burano och Murano.

Kortfattat är Murano världsberömt för sin historia av glastillverkning. De var mellan 1200-1700-talet världsledande inom glaskonst och man hade utvecklat tekniker ingen annan hade tillgång till. På öns glasmuseum finns de superhemliga "glasrecepten" man grundade sin framgång på. Inte för att de går att begripa för en lekman, men ser man vilka otroliga kreationer de åstadkom med glasmaterial på den tiden, inser man receptens betydelse.

Burano däremot är mer känt för sin tradition av handarbeten, broderier och hantverk. Men jag skulle tippa på att man åker till Burano mer för att gå omkring och titta på de märkliga husen. Tänk tjocka färgglada legoklossar utspridda på ett om än pittoreskare mini-Venedig, och ni har bilden klar för er. Missa inte heller att besöka den vackra kyrkogården, där finns en otrolig detaljrikedom i utsmyckningen av gravarna och ornamenteringen runtomkring.